Svenskt bistånd till internationellt utvecklingssamarbete har aldrig varit så stort och enligt internationella bedömare så bra som i år. Det har kanske aldrig haft en mer entusiastisk ansvarig minister. Men det har kanske aldrig heller varit lika omstritt som nu.

Snart sjunker också biståndet. Enprocentsmålet gäller och eftersom svensk bruttonationalinkomst krymper till följd av den ekonomiska krisen, sänks biståndsanslaget automatiskt. För just det får regeringen faktiskt ingen kritik.

Som framgår av nyhetsreportage i denna Sändare värnar biståndets tillskyndare om enprocentsmålet. De ser — förmodligen med rätta — enprocentskonstruktionen som ett hinder för att biståndet skulle betraktas som vilken budgetpost som helst. Då får man leva med att biståndet kan gå ned vid enstaka tillfällen. Biståndsaktivisternas kritik mot regeringen går i stället ut på att biståndsbegreppet urholkats och att regeringen använder biståndsmedel till mycket som de själva inte betraktar som bistånd — skuldavskrivningar, flyktingmottagning och snart kanske säkerhetsbistånd, det vill säga militära fredsbevarande insatser.

I pengar har utvecklingsbiståndet de senaste tio åren fördubblats till följd av kraften i enprocentsmålets automatik. Detta har bara varit politiskt och praktiskt möjligt genom att biståndet kommit att omfatta så mycket mer än vad folk traditionellt trott att ”u-hjälp” är: bistånd till hälsovård, skolor och infrastruktur i fattiga länder i tredje världen. De riktigt stora förändringarna är att stöd till ekonomisk och social omvandling i Central- och Östeuropa efter kommunistregimernas fall utgör en mycket stor andel av biståndet. Uppbyggnad av rättssystem, demokratiutveckling och insatser för mänskliga rättigheter har blivit central biståndsverksamhet.

Enprocentsbiståndets vanligaste kritiker och direkta motståndare, inklusive biståndsminister Gunilla Carlssons eget parti, lyfter fram korruptionen bland biståndsmottagare, det bidragsberoende bistånd anses skapa och biståndets oförmåga att bidra till snabb ekonomisk tillväxt. De har rätt i att alltför mycket biståndspengar — på samma sätt som alltför stora råvaruinkomster — kan motverka sitt syfte och inte självklart ger resurser till social och ekonomisk utveckling. De länder framför allt i Asien som haft snabbast tillväxt och där fattigdomen minskat mest de senaste årtiondena har inte varit stora mottagare av offentligt bistånd.

Det vore värdefullt om vi biståndsvänner litet oftare tog det mer grundläggande ifrågasättandet av biståndet på allvar. Vi kan inte bara leva på ett moraliskt övertag i att det är självklart att bistå de fattiga. Vi måste erkänna att bistånd innebär svåra målkonflikter och sällan ger omedelbar utveckling. Bistånd handlar om att göra omedelbara nöd- och katastrofinsatser, att bygga institutioner som ger förutsättningar för ekonomisk tillväxt och att skapa långsiktig samhörighet, inte minst genom frivilligorganisationer.
Om vi lämnar kritikens fält fritt för biståndets motståndare, kan snabbt hela solidaritetstanken gå förlorad.

ANDERS MELLBOURN