Central rit med oförklarat ursprung

Den aktuella debatten om det kristna dopet har fått ett brännande aktuellt tillskott genom tre tjocka vetenskapliga böcker. Arbetet startades ursprungligen av professor Viard Popkes och togs över av professor David Hellholm efter Popkes död 2006. Sedan dess har ett stort antal forskare från olika länder och forskningsområden ingått i projektet.

Första volymen på 763 sidor behandlar vattenriter i senantiken, senjudendomen och kyrkan i nytestamentlig tid. Den följande delen, lika tjock, diskuterar kyrkans utveckling under 300 år och den tredje visar arkeologiskt material. Man kanske hesiterar inför tanken att ge sig i kast med detta omfattande material. Men till tröst kan sägas att de olika delarna står var för sig. Man kan studera enskilda kapitel om man vill fördjupa sig i de olika frågorna kring dopet.

Vatten är det överlägset vanligaste mediet vid de många olika riter som förekommer inom den antika Medelhavsvärlden. Riterna kan ha olika utformning, som tvagning, bestänkning, begjutning eller bad, ibland med nedsänkning av hela kroppen under vatten. Riter finns av olika slag. Övergångsriter markerar olika faser i människans utveckling, reningsriter förbereder mötet med det gudomliga, initiationsriter för in individen i en ny kult eller religion. Dopet är en initiationsrit. Som kännetecken på en initiationsrit anges att riten sker på begäran av en enskild individ, markerar slut på det föregående och ingång i något nytt, genomförs endast en gång och inte kan upprepas, och att den införlivar individen i en ny gemenskap.

Man sökte länge dopets ursprung i de antika mysteriekulterna, speciellt de egyptiska kulterna, ofta Isiskulten. En antik kult lever kvar än i dag, mandeismen. Men den utvecklas troligen under påverkan av det kristna dopet. Texterna från Nag Hammadi, återfunna 1945, visar en gnostisk religion kallad setiansk gnosis. Troligen var också dop i denna kult en initiationsrit. Alla dessa nämnda vattenriter skiljer sig dock så radikalt från det kristna dopet att de inte kan vara dess ursprung.

Oftast sägs att det kristna dopet härstammar från judendomen. GT talar om reningar med vatten. Esséerna, och församlingen i Qumran brukade vattenriter för rening. Det judiska proselytdopet antas också ibland vara det kristna dopets ursprung. Dessa riter är dock inte initiationsriter som kan förklara det dopets uppkomst även om kyrkan startade som en inomjudisk rörelse. Utbrytningen, vars början vi ser redan i NT, blev spänningsfylld och separationen tog lång tid.

Ingen, inte ens historieskrivaren Lukas, förklarar det kristna dopets ursprung. Det tas som en självklarhet. Evangelierna har alla en länk till Johannes Döparen. Johannes berättar att Jesus själv döpte — men inte att han döptes. Matteus och Markus placerar det kristna dopets uppkomst efter Jesus uppståndelse. Det hör här till missionsuppdraget.

Paulus ger oss de viktigaste tidiga informationerna om urkyrkans dop. Men varken han eller någon annan skriver en dopets teologi. Många menar att Paulus genomgick en utveckling i sin uppfattning av dopet (bland dem två av bokens författare, Hans Dieter Betz och Tor Wegge). Från att först ha tillmätt dopet ringa eller ingen betydelse skulle Paulus i sitt sista brev, Romarbrevet, sett det som själva grunden för tron. Frågan tas upp av David Hellholm. I samtliga textavsnitt visar det sig att Paulus använder sig av formuleringar som han övertar från den tidiga kyrkan. Hans teologi om dopet kan man ana i hans argumentation utifrån dopet i olika situationer. Paulus hade hela tiden samma uppfattning av dopet.

Del två i denna forskningsrapport behandlar kyrkans utveckling under de första tre hundra åren. Det torde inom seriös forskning vara generellt accepterat att Jesus inte kan benämnas religionsstiftare. Oavsett problematiken med begreppet religion var hans avsikt inte att starta något nytt utan att ge rättvisa åt det egna. Nutida kristendom ser inte den kristna kyrkan som en ny religion ens i ett historiskt perspektiv, utan tycks anse att vår tro är den enda sanna i universum med rötter i Adam och Abraham. Ablution, Initiation and Baptism rymmer ett omfattande och spännande material rörande frågan hur religioner uppstår, i detta fall utgående från en verklighetsbild och in i en annan. 

Inom teologin var tendensen länge att se myten som det primära och riten snarast en följd av den och därför sekundär. I det ritteoretiska studiet under de senaste årtiondena har riten fått ett ökat intresse. Givetvis omfattar detta studium inte enbart religiös rit utan också andra rituella bruk. ”Den religiösa praktiken… tillskrivs samma vikt som normativa system, till exempel ’teologi’ och ’etik’. Man utgår inte längre från antagandet att religion är abstrakta ’system’, utan att det snarare handlar om sociala processer och interaktioner.

Här finns också ett rikt material för studiet av utvecklingen av religiös rit och dopet som en av kyrkans viktigaste riter. De allra äldsta uppgifterna är fåordiga om hur akten genomfördes. Så småningom blir riten mycket omfattande med en mängd nya moment och en allt längre process där till sist tiden som novis kan omfatta flera år av liminalt tillstånd, det vill säga man är inte längre vad man varit men ännu inte heller vad man skall bli. Dopet framstår här som en allt mer genomreflekterad viljehandling. I de äldsta kyrkorna leder huvudingången genom baptisteriet, som utformats för dop genom nedsänkning. Något dop av barn finns inte i NT och kan inte spåras förrän under andra århundradet. Kyrkofäderna, främst Tertullianus (160-c 220) och Origines (185-254), utvecklade arvsyndsläran, som innebär att barnet föds med synd och måste renas.

Detta verk kallar till allvarlig prövning om hur vi i dagens kyrka framställer dopet. I ljuset av den framstår spädbarnsdopet närmast som en övergångsrit, som markerar födelse och namngivning, inte en initiationsrit i den kristna församlingen. Frikyrkligheten som försökt återinföra bekännarnas dop har förlorat mycket av den innehållsliga aspekten på en ödesgemenskap med Jesus Kristus. De barndöpande kyrkorna har betonat att dopet omfattar hela livet och måste praktiseras i dagligt liv, en stark urkristen hållning.

Den andra viktiga riten, eucharistin, nattvarden, berörs givetvis också. Mellan en religions riter finns normalt ett samband. Ett lika grundligt arbete om nattvarden är något att hoppas på. Det skulle liksom det här berörda ge god och nödvändig näring åt det fortsatta ekumeniska samtalet världen över.