Detta var — som statsvetarprofessorn och Bilda-ordföranden Erik Amnå uppmärksammat — en tydlig strategisk markering. Under årtionden av socialdemokratiskt välfärdspolitiskt tolkningsföreträde hade grunden varit de offentliga trygghetssystemen, inte det civila samhällets gemenskapsformer.
Svenska folkrörelser var med sin inre demokrati och sociala och ekonomiska krav en drivkraft och förutsättning för den allmänna rösträttens och socialpolitikens framväxt. Men när väl demokratin var etablerad byggdes den socialdemokratiska och svenska välfärdsmodellen på offentliga program för alla. Den enskilde individen skulle inte längre begränsas av organisationernas och familjens gemenskaper.

För den skull övergav inte politiken folkrörelserna. Särskilt sedan 1960- och 70-talen går bidrag från stat och kommun till kulturliv, idrottsrörelser, ideella föreningar och (fri)kyrkor, till både partier och tidningar. Motivet har varit att statsmakterna har ett ansvar för att upprätthålla en grundläggande likställdhet och mångfald i idéer och verksamheter mot både traditionella åsiktsmonopol och marknadskrafternas ojämna konkurrens.
För det offentliga stödet har inte ställts närmare krav på detaljer i verksamhetens innehåll. Blotta förekomsten av olika rörelser har i en grundläggande och långsiktig mening ansetts bra för demokratin och samhällets utveckling.

Den här svenska synen på frivilligorganisationer är i internationellt perspektiv anmärkningsvärd. Definitionen på en ”NGO” är oftast att den just inte uppbär offentligt ekonomiskt stöd. I katolskt präglade länder gäller ”subsidiaritet” i social- och familjepolitiken. Stat och kommun kan betala frivilligorganisationer och stödja familjer för de välfärdstjänster de utför. Men det offentliga ska inte normalt driva egen verksamhe.

Ideologiskt är det sedan 2006 alltså så även i Sverige. I höstens regeringsförklaring hette det att ”vi vill samarbeta med och komplettera den ideella sektorn, inte styra över och konkurrera. Som ett led i detta och om ekonomin tillåter är ambitionen att införa avdragsrätt för gåvor till hjälpverksamhet.”
Någon revolution i statens förhållningssätt till civilsamhället kan detta knappast innebära. Statsbidragen kommer rimligtvis inte i någon avgörande omfattning bytas ut mot avdragsrätt, även om det är en tanke som dök upp på olika politiska håll under valrörelsen.

Men ska folkrörelserna i allt högre grad vara grundläggande direkta serviceproducenter blir bidrag alltmer riktade och kraven på mål, innehåll och resultat allt tydligare. Den fria gemenskapens värde i sig, för människor och för samhället i stort, riskerar att komma i skymundan av ett civilt samhälle som ersätter de offentliga välfärdsinstitutionerna och som mäts efter den nytta det levererar i varje enskild detalj. Det blir inte självklart ett bättre samhälle präglat av ”medmänsklighet, ansvarstagande och idealitet”. ¶

ANDERS MELLBOURN