Läget i Libyen är låst. Rebellernas frammarsch har stoppats. De internationella bombningarna har skadat men inte slagit ut Gadaffis styrkor som fortfararande sprider död och förstörelse. Rebellerna har inte egen militär organisation och makt nog för att störta våldsväldet.
Mandatet från FN:s säkerhetsråd är att upprätta en flygförbudszon över och kring Libyen och tillåter militära insatser för att förhindra massmord på civila. Men inget annat. Natos militära insats som den nu är kan inte lösa konflikten. Risken är stor att kriget kommer att fortgå med låg intensitet där parterna tröttar ut varandra i längden, statsbildningen luckras upp och Libyen i bästa fall blir en delad stat, i värsta fall en stat i sammanbrott som kan bli hemvist för terrorism och organiserad kriminalitet.

De amerikanska, brittiska och franska ledarna förklarade redan veckan före påsk att Gadaffi måste bort från makten för att det ska bli en lösning. Det är en rimlig uppfattning men något sådant står inte i FN-mandatet och har inte stöd i vare sig arabiska, afrikanska eller ens många andra europeiska stater. Än mindre i kretsen av nya ekonomiska tillväxtländer som Kina.
Och det är inte att förvänta sig att de tre staterna ens själva är beredda att trappa upp sina militära insatser för att störta Gadaffi, allra minst USA. President Obama har mycket tydligt begränsat USA:s roll i konflikten och vekar ha stöd i amerikansk opinion för det. Efterklokt hävdar nu somliga att USA (den ende med tillräcklig egen slagkraft) missade chansen att bli av med Gadaffi under upprorets början då rebell-styrkorna trängde fram överrumplande snabbt. Men exemplen från Serbien och Kosovo 1999 och Irak visar att effektiviteten i flygbombningar lätt överskattas. Och de samlade följderna av ett ensidigt amerikansk ingripande hade varit mycket osäkra.

Det torde vara en fåfäng förhoppning att fler flyganfall — av flygplan från fler stater som Sverige — skulle avgöra konflikten. Vapenleveranser till rebellerna är inget alternativ. Effekten skulle vara osäker och de skulle strida mot den internationella insatsens humanitära karaktär. När det som först var ett spontant folkligt uppror utvecklats till en väpnad konflikt, är det också allt svårare att värdera vad rebell-styrkorna i Libyen egentligen förmår, vill åstadkomma och står för i längre perspektiv.
Däremot kommer det — ju förr desto bättre, hur osannolikt det än kan låta — bli dags för förhandlingar för att söka vägar ur dödläget. Förhoppningsvis stämmer uppgifterna att EU börjat förbereda både militära och civila insatser på marken för att trygga säkerheten och skilja stridande. I närområdet har Turkiet en nyckelroll. Men också Sverige ligger både diplomatiskt och militärt nära till hands med sin tillgång till en jourhavande EU stridsgrupp.
Våldsamma konflikter avgörs eller löses till slut på marken. Den svenska debatten om vad JasGripen lämpligen ska göra är en bisak. Det kommer att krävas större och mer riskfyllda svenska insatser och uppoffringar i Libyen.

ANDERS MELLBOURN¶