Det är inte bara Trump som kampanjar mot solidariska samhällsbyggen, globalisering, klimatansvar och likabehandling. Vart vi oss i Europa vänder ligger makten i populisternas händer.
I Finland, Norge och Ungern sitter de i regering och i Danmark, Frankrike och Sverige har det främlingsfientliga opinionsläget parkerat sig på en stabilt hög nivå. Hand i hand och från land till land drar de fram, partierna som säger sig representera förlorarna, de av arbetslöshet stympade och de av politisk korrekthet tystade. Deras lösningar är lika enkla som farliga och vi har hört det förr. Det börjar aldrig med Förintelse utan med makthavare som ställer vi mot dem, med acceptans för intolerans och med att vi tittar bort när flyktingförläggningar och bönehus sätts i brand.
Dessa partier är inget nytt utan arvtagare till de krafter som tidigare skrivit historiens allra mörkaste kapitel och skall bemötas därefter. Behandla dem med den respekt som alla människor förtjänar men anpassa varken retorik eller politik efter dem. Minns istället att vi som vill det motsatta, som omfamnar det öppna och det fria är fler oavsett om vi kallar oss socialliberaler, miljöpartister eller socialdemokrater. Historiskt har partier som dessa fungerat väl ihop och skapat lösningar på just de problem som de missnöjda väljarna känner oro inför såsom utbildning, välfärd, arbetstillfällen och bostäder. De nyliberala idéerna där alla som faller får falla fritt är inte av Gud givna utan kan utmanas genom nya progressiva samhällsbyggen. Men det kräver att gamla låsningar löses upp och att partierna av idag kan gräva ner prestigen från igår.
Även om både Trump och Brexit lärt oss att opinionsmätningar knappast ger en rättvis bild av resultatet som väntar är en sak tydlig. Tiden då ett parti fick egen majoritet är över och med ett tredje sverigedemokratiskt block i riksdagen är det omöjligt att upprätthålla tvåblocks-dualismen mellan Alliansen och de Rödgröna. Samtidigt har den gamla höger-vänsterskalan om ekonomi och fördelning kompletterats med en vertikal skala där gröna, alternativa och liberala globalister (GAL) utgör motpol till traditionalistiskt konservativa, auktoritära och nationalister (TAN). Med det sagt är en koalitionsregering mellan just Centerpartiet, Socialdemokraterna, Liberalerna och Miljöpartiet inte bara önskvärd utan också politiskt rimlig. Nya tider kräver nya lösningar och skall det bli något samhällsbygge bör det utgå från mitten.
I en sådan samverkan skulle högerns frihet bindas samman med vänsterns solidaritet istället för att dessa viktiga värden ställs mot varandra. Samtidigt skulle S och MP tvingas släppa sin besatthet av allt statligt och C och L skulle tvingas släppa sin dyrkan av kapitalismen. I stället skulle de fyra tillsammans bygga och skydda ett rättvist, fritt, grönt och öppet samhälle där ingen skall hållas tillbaka av fattigdom, okunskap eller ofrihet. Sverige behöver nämligen både företag och förskolor, frihet och feminism.
Om du tycker att det här låter verklighetsfrånvänt så titta bara i en historiebok där socialdemokrater, liberaler och ibland centerpartister samarbetat för både folkskola, välfärd och arbetsrätt som kvinnokamp och rösträtt. Senare har miljöpartisterna tillkommit med sitt engagemang för miljö, djur, barnrätt och klimat och samhällsbygget har fått en grön nyans. Sådana samarbeten har alltså fungerat historiskt och de fungerar idag både lokalt och regionalt. Därför måste riksdagspolitiker och partiledningar våga ta lärdom av sina kollegor i kommuner och landsting istället för att anpassa sig till SD.
Då kan vi äntligen få en politik som vågar spegla våra drömmar istället för att reflektera våra rädslor.
LÄGG TILL NY KOMMENTAR