Om någon skulle missat det var det val i söndags. Tillsammans med nära 90% av de röstberättigade lade jag då mina önskningar i små kuvert och efter en valvaka med vänner somnade jag, riktigt nöjd med resultatet.
Men då krävs det att blockpolitiken bryts upp och att alliansen delas. Det är både logiskt och önskvärt. För det första är den gamla konfliktlinjen mellan arbetare och tjänstemän irrelevant. Många tjänstemän har idag en obefintlig eller bristfällig anställningstrygghet medan många gamla arbetaryrken kräver både utbildning och arbetslivserfarenhet. Dessutom har vi allt för många som står helt utanför arbetsmarknaden. Vi är helt enkelt inte det samhälle idag som formade partierna igår.
För det andra är Alliansen inte ett gudagivet samarbete mellan ideologiskt likasinnade. Istället är det en maktpakt som bildades för att bryta ett så långvarigt socialdemokratiskt regeringsinnehav att det kantrade mot maktmissbruk. Fram till valet 2006 hade berättelserna om borgerlig samverkan däremot liknat både tragedi och komedi. Mellan åren 1976 och 1982 hann de borgerliga partierna exempelvis med hela fyra olika regeringar och två regeringskriser. När man väl kom samman i Bildt-regeringen 1991 hoppade Centerledaren av i protest mot Öresundsbron. Just oförmågan att samarbeta har alltså varit ett bra argument för väljarna att inte ge de borgerliga partierna någon makt. Med Alliansen skapades både viljan och metoden för samarbete och förutsättningarna var att Fredrik Reinfeldt flyttade sitt gamla högerparti mot mitten samtidigt som Göran Hägglund slipade ner Kristdemokraternas mest konfessionella inslag. Snart planterade man träd, skojade om badtunnor och totade på ministerlistor. Belöningen blev en både vald och omvald alliansregering, men det var längesedan.
Sedan dess har Ebba Busch Thors kristdemokrater försökt fylla tomrummet efter gamla moderaterna genom krav på hårdare straff, lägre skatt och förbjudna böneutrop. Samtidigt har Ulf Kristersson släpat tillbaka sitt parti högerut och slaktat det nya i partinamnet. Nu gäller stängda gränser, slopad flygskatt, tiggeriförbud och en snut i varje knut. Fram träder konturerna av ett nytt konservativt block som, inte minst lokalt säkerligen kommer inleda samarbeten med Sverigedemokraterna.
När det sen gäller Sverigedemokraterna och liknande partier spelar det egentligen ingen roll om det är i Skåne, Ungern, Norge eller i Vita huset som de vinner mark. Där de drar fram regleras snart de fria medierna, där ifrågasätts akademins frihet, där förlöjligas klimathotet och där blir människor med slöja eller kippa, mörkare hudfärg och/eller annan sexuell läggning attackerade. Dessa partier är inget nytt utan arvtagare till de krafter som skrivit historiens allra mörkaste kapitel och skall bemötas därefter. De andra partierna borde såklart behandla dem med den respekt som alla människor förtjänar men borde varken anpassa sin retorik eller politik efter dem.
Men mot dessa högerpartier står alliansens traditionella mittenpartier Centern och Liberalerna. Centerpartiet gick till val på en human asylpolitik, närodlad mat och små företag. Vad Liberalerna ville är trots två kommissioner, fjorton arbetsgrupper, nytt partinamn och en ny logotyp lite oklart. Man försökte förnya sig men behöll både profil, retorik och företrädare. Men på ett par punkter har man knutit an till sin tidigare socialliberalism. Det gäller försvaret av LSS, det gäller liberalfeminismen och det gäller motståndet mot all form av samarbete eller förhandling med Sverigedemokraterna.
Den här splittringen mellan alliansens höger- respektive mittenpartier är både ideologiskt förankrad och samtidsrelevant. Den gamla höger-vänsterskalan som placerar partierna utifrån ekonomi och fördelning har idag kompletterats med en vertikal skala där gröna, alternativa och liberala globalister (GAL) utgör motpol till traditionalistiskt konservativa, auktoritära och nationalister (TAN). Med det sagt är en allians mellan högerns numera nationalkonservativa partier och mittens socialliberaler inte längre logisk. Därför borde alliansen få vila i fred och nya samarbeten ta form. Det rimliga är då en mittenregering.
För i grund och botten är också Miljöpartiet ett mittenparti som förenar valfrihet i välfärden och gröna skatteväxlingar med asylrätt, kultur och bistånd. Och även om Socialdemokraterna har gamla skrivningar om demokratisk socialism och sjunger samma international som Sven Wollters kommunister arbetar de sedan länge i mittfältet av svensk politik. Men för att möjliggöra språnget över den gamla blockgränsen måste det tänkas nytt, släppas på prestigen och knytas ihop ett lag och program som alla vinner tillräckligt mycket på. Som ett led i detta borde Socialdemokraterna får talmansposten, rikets näst högsta ämbete samtidigt som statsministerposten borde gå till Centerpartiets Annie Lööf. Politik är en förtroendebransch och hon har ett högt förtroende bland väljarna, också utanför den egna stödtruppen. Samtidigt skulle Sverige då få sin första kvinnliga statsminister och det vore lika mycket en bonus som på tiden. Övriga poster fördelas rimligtvis utifrån partiernas storlek och efter vad man kan allra bäst. I en sådan samverkan skulle mittenhöger-partiernas passion för frihet bindas samman med mitten-vänsterpartiernas kamp för solidaritet. Tillsammans kunde de fyras gäng bygga och skydda ett rättvist, fritt, grönt och öppet samhälle där ingen behöver hållas tillbaka av fattigdom, okunskap eller ofrihet. Sverige behöver nämligen både företag och förskolor, frihet och feminism.
Om du tycker att det här låter verklighetsfrånvänt så titta bara i en historiebok där det är just partier i mitten som infört folkskola, välfärd, valfrihet och rösträtt. Sådana samarbeten har också fungerat väl både lokalt och regionalt. Partiledarna och språkrören kan här ta lärdom från sina kollegor i landets kommuner och landsting. Då kan vi få ett parlament som fungerar. Då kan vi få en ideologiskt tydligare och vassare opposition till både höger och vänster och då kan vi få en regering som speglar våra drömmar istället för att reflektera våra rädslor.
LÄGG TILL NY KOMMENTAR