Under vinjetten ”Goda nyheter: Du är inte paranoid” presenterade det amerikanska satirprogrammet The Daily Show nyheten om USA:s elektroniska övervakningsprogram PRISM. Att staten kan läsa vår e-post och analysera vår interaktion på Facebook visar att den där känslan du har haft av att ”någon iakttar dig” när du sitter framför datorn var helt riktig.

Men vari ligger egentligen skandalen? Sedan länge vet vi att staten kan avlyssna våra telefoner om vi är misstänkta för brott; varför skulle man inte på samma sätt ta del av vår internettrafik? Tekniken är ny — principerna desamma.

Dessutom har vi aldrig surfat anonymt. Informationen var tillgänglig för storföretag, förkroppsligat i en mängd anonyma tekniker på Google och Facebook. Nu visar det sig att även statliga brottsutredare kunde kika, men inte i syfte att skapa riktad reklam utan för att avvärja terrorhot och rädda oskyldiga människors liv. Vilken integritet är det egentligen som gått förlorad?

Konkret är skandalen i sammanhanget bristen på transparens kring lagstiftning och praxis rörande PRISM, NSA och övervakning på nätet. Men på ett mer grundläggande plan handlar detta om den djupt liggande västerländska oron kring makt. PRISM rör vid ett kulturellt trauma: det paradoxala i att vi värnar frihet och oroar oss över maktkoncentration, samtidigt som vi skapat de överlägset mäktigaste institutioner historien skådat.

Glöm medeltida monarker eller antika kejsare. Vissa av dem var kanske godtyckliga tyranner, men de saknade den kunskap det byråkratiska maskineri som är nödvändig för effektiv maktutövning. De visste exempelvis inte hur många som bodde i deras riken eller vad deras inkomst var. Om kunskap är makt var de småspelare.

Annat är det med den moderna staten. Den vet var vi bor, vad vi tjänar, vilka åkommor vi dras med — och också, visar det sig, vad vi gör på nätet. 1900-talet har gett oss allt för många dåliga exempel på vad en stat med modern teknologi och byråkrati till sitt förfogande är kapabel till. Detta är det grundläggande västerländska traumat, litterärt uttolkat av George Orwell i boken 1984.

Nu oroar vi oss över att vi skapat en koloss som vi varken kan kontrollera eller undkomma. Det är inte möjligt att röra sig utanför den allseende statens blickfång. I vårt liberala samhälle är allt valbart, utom själva samhället.

Ganska få oroar sig ändå för att staten ska bli ond. Däremot kan man fundera på människorna i pyramidens topp. Den som har makt måste vara god, och därför önskar man att statens starka armar kontrolleras av altruister med hög moral och det allmännas bästa för ögonen. Men om politiker börjar bete sig som en härskande klass, då kommer en oro krypande som handlar om att denna stora makt ligger i händerna på vanliga karriärister som bara råkat hamna inom det politiska gebitet.

Så när 20 000 makthavare minglar i Almedalen denna vecka är det med denna fråga jag betraktar arrangemanget: Är det den härskande klassen eller det allmännas tjänare som möts? ¶