Frikyrklighetens strävan att förenkla har lämnat många med en alltför snäv gudsbild. Förmodligen är det en av anledningarna till att församlingarna tappat medlemmar.
En av fördelarna med Internet är möjligheten att lyssna till både ny och gammal musik.
Häromdagen lyssnade jag till den amerikanska discostjärnan Donna Summers låt ”Looking up” från 1980. Hon som slog igenom med sin sex appeal vid mitten av 70-talet, men omvände sig och i låten uttrycker hon sin tacksamhet och glädje över att ha en gudstro.
För mig är låten associerad till en ungdomskör från Götene som besökte Borgstena missionskyrka en lördagkväll 1981. Det var på den tiden en liten missionskyrka på landsbygden kunde dra fulla hus genom att arrangera Gospel Night. Kyrkan var en plats där man kunde få var uppe sent på kvällarna och dessutom lyssna till amerikansk funk till hög volym. Allt det töntiga som det förknippades med att vara religiös var som bortblåst en sådan kväll.
Vi var många ungdomar som gick på konserter och sjöng i ungdomskör på 80-talet, men sorgligt nog har jag förlorat kontakten med de flesta. Att jag flyttat från min hembygd är en förklaring men kanske också att jag valt att behålla mitt engagemang i kyrkans värld. Det som var det främsta fritidsengagemanget i åldern 15-25 år, är i dag distanserat eller förvandlat till ett avståndstagande från flera gamla vänner. Vad kan förklaringen vara?
Att vara tonåring präglas väl i många fall av vilja förenkla och måla världen i svartvita färger. Frikyrkligheten har väl också präglats av ett svartvitt tänkande, men det är knappast hela sanningen. Det har också funnits röster i församlingarna som påtalat vikten av nyanser och som haft en förståelse att livet är för stort för att förenklas. Tyvärr har en sådan mer vuxen och mogen tro stämplats med ljumhet och knappast passat in i tonåringens världsbild. Om man sedan lämnar kyrkan av olika skäl i 20-årsåldern, så är det förmodligen fortfarande denna svartvita bild av tro och kyrka som man sedan bär med sig resten av livet. Inte undra på att det känns avlägset att göra ett besök.
Den tidigare ärkebiskopen K G Hammar lyfter i sin senaste bok Släpp fången fri frågan om våra gudsbilder. Han berättar att han alltid brukar fråga journalister vad deras gudsbild är innan han svarar på deras frågor om Gud, eftersom ordet Gud fylls med så olika innehåll. När en journalist beskrivit sin gudsbild kan K G Hammar ibland förklara, att så snävt som du beskrivit Gud skulle inte heller jag kunna tro. På samma sätt verkar det i dag finnas 40- och 50-åringar med en tonårings snäva perspektiv vad gäller kyrkan.
Frikyrklighetens strävan ibland att alltid vilja förenkla är problematiskt, men, som nämnts, det finns så mycket mer i våra församlingar. Människor som präglas av trohet, empati och nyanser. Det måste vara smärtsamt att se så många helhjärtade ungdomar vara engagerade under några år för att sedan helt ta avstånd från kyrkan.
Jag associerar till pappan i Jesu liknelse om den förlorade sonen. Det måste ha funnits så mycket sorg i den blicken att se sin yngste ta avstånd från all den omtanke som präglade hans uppväxt. Frågan är om vi kan ha samma sorgsna men kärleksfulla blick när vi stöter på alla de människor som en gång valt att lämna.
LÄGG TILL NY KOMMENTAR