Utsikterna till framgång är närmast obefintliga. Behovet av en uppgörelse är skriande. Stämningen inför det FN-klimat­­möte som just inletts i Durban i Sydafrika är märklig. Både den diplomatiska och den meteorologiska pessimismen är massiv. Ändå bryr sig människor inte riktigt.
Vi har haft ett år med märkliga väderkatastrofer. I Sverige har vi just firat första advent med tio graders värme och orkanbyar. Men också före det senaste halvårets öppna ekonomiska och finansiella kris, hade miljö- och klimatfrågorna tappat en topplats på den politiska angelägenhetslistan.
Var och en kan se hur utsläpp av olika slag påverkar miljön. Vi har i västvärlden en offentlig politik som i stor utsträckning bygger på expertkunskap om olika förhållanden. Det borde inte vara svårt att skapa sig en någorlunda korrekt bild av klimathotets omfattning. Men i stället har klimatet blivit en tvistefråga där vetenskaplig kunskap ifrågasätts av en märklig allians mellan annars kyligt rationella liberala debattörer och politiker med ett populistiskt förakt för akademisk kunskap.
Till en del kan bristen på engagemang bero på att miljö- och klimatfaran länge diskuterats och drivits i så högt tonläge att effekten blivit den motsatta. Varningsklockorna har ringt så ofta att de inte längre hörs eller förlorat trovärdighet.

Det politiska grundproblemet är att klimatet har blivit en pjäs i spelet om makt­förskjutningen i världen och FN:s roll i en ny framväxande världsordning. Det nuvarande Kyotoavtalet om koldioxidutsläpp ställer hårdast krav på de gamla industriländerna. U-länderna har hittills sluppit begränsningar eftersom deras bidrag till klimatförstöringen varit så mycket mindre. Här finns ett ansvars- och skuldperspektiv. I ett skrämmande modernt kretslopp utvinns råvaror och produceras konsumtionsvaror under hälsofarliga förhållanden i de fattiga länderna. Sedan sker konsumtionen i den rika världen varifrån luftför-oreningar sprids och miljöfarligt avfall skeppas tillbaka till de fattiga.

Framför allt i USA säger man mot detta att Kina nu tagit över alltmer av världens nedsmutsande produktion, medan jobben går förlorade i USA. Det är Kina som tar åt sig av Afrikas och Asiens rikedomar. I det läget vill man omöjligt låta Kina komma billigare undan som utvecklingsland.
Men Kina är inte bara en allt större utsläppsbov. Vad gäller husuppvärmning och batteriteknik ligger Kina långt framme med miljövänliga lösningar. Teknisk utveckling skulle fortfarande vara en väg ur låsningarna kring klimatet. I den amerikanska utvecklingsoptimismen har alltid funnits ett resursslöseri. Här måste och skulle USA kunna tänka om, särskilt som det ropas på både ekonomiska stimulanser och nya jobb.
Det är rimligt att se klimatförändringen som dagens säkerhetshot. Energiinvesteringar och miljöteknisk produktion borde kunna ersätta militär försvarsindustri som motor i världens ekonomier, både vad gäller tillväxt och sysselsättning.
Klimatdiplomatin kan bryta samman i Durban. Säkerhetshotet finns kvar.

ANDERS MELLBOURN¶