Gudstjänst är det centrala i kyrkan. Ett trossamfund är enligt svensk lag ”en
sammanslutning för religiös verksamhet i vilken det ingår att anordna gudstjänst”. När
vi talar om vårt förhållande till kyrka och kristen tro utgår vi oftast ifrån hur vi har det
inte bara med Gud utan med gudstjänsten.
Följdriktigt utgör gudstjänsten utgångspunkten för Sigfrid Demingers uppgörelse med
frikyrkan i dag och den debatt som följt. Men ironiskt nog har frikyrkorna, särskilt
kanske det gamla Missionsförbundet, alltid haft ett komplicerat förhållande till hur man
ska fira gudstjänst.
I frikyrkor gick man länge till möten, snarare än till gudstjänst. Man lyssnade till
undervisning, snarare än till predikan. I missionshus och kapell fanns inga altare. Där
firades ingen mässa. Nattvarden är en gemenskapsmåltid, ibland kallad bröd­s­brytelse.

Enkelhet och allvar har varit viktigare än högtid och fest. Det återspeglar inte bara
församlingarnas sociala sammanhang. Det har i grunden handlat om tolkningen av
kristen tro och gudsbilden.
Framför allt för Missionskyrkan, men inte bara, påminns vi om arvet från Axel
Anderssson. Under trettiotalet år från Waldenströms död fram till de första åren efter
andra världskriget präglade och styrde han i olika roller samfundets utveckling till
en ”mellanposition” i svensk protestantisk kristenhet mellan Svenska kyrkan och de
pingstpräglade rörelserna.
I detta var den märklige Axel Andersson ingen diplomatisk kompromissmänniska utan
hade mycket bestämda åsikter. Ibland oförsonligt tog han lika skarpt avstånd från
Svenska kyrkans liturgi och riter som från pingströrelsens extas och andedop.
Han rasade mot ”offerkulten” i Svenska kyrkan, och än mer den romersk­katolska, och
såg liturgi och givna prästroller vid ett altare som uttryck för den felaktiga gudsbild som
Waldenström tagit avstånd från, den att Gud skulle vara vred och behöva sonas genom
allehanda offer. Den klassiska gudstjänsten var därmed del av problemet.

Extasen och hängivelsen i de nya rörelserna var för Axel Andersson bara en mer
oorganiserad form av samma kultiska religionsutövning och måste lika hårt motarbetas.
Undervisning och studier var i stället det viktiga för församlingen och för att lösa tidens
sociala frågor.
Det här var länge sedan. Missionshus har blivit kyrkor och gudstjänstformerna (likt
samhället i övrigt) utvecklats. Ändå finns ett sammanhang bakåt. Det rationella
förnuftets gudstjänstgemenskap i dess numera mer reglerat avskalade form framstår
alltför ofta som ordrik, tråkig och känslofattig. Alternativet med lovsång och jubel blir
likaså alltför ofta jagcentrerad underhållningskristendom. Bristen på trygg tradition ger
i bägge fallen torftighet.
Men nidbilderna är än oftare karikakatyrer än verklighet. Det finns fortfarande behov
av en fördjupad ”mellanposition” i svenskt gudstjänstliv. Om den växer i ekumeniskt
och internationellt samspel finns en inspirerande gudstjänstutveckling för Gemensam
framtid.

ANDERS MELLBOURN