Direktiven är äntligen klara och till hösten ska arbetet komma igång i en bred parlamentarisk utredning om skärpt kontroll av krigsmaterielexport till icke-

demokratiska stater. Kommittén får ordentlig med tid på sig, till slutet av 2014.

För mer än ett år sedan beställde riks-dagen en sådan här utredning. Utrikeshandelsministern har sedan på ett anmärkningsvärt sätt dragit ärendet i långbänk, också efter fortsatta avslöjanden om underligheter med svensk vapenexport. De direktiv som blev klara för en månad sedan är visserligen omfattande men det hade rimligen inte behövts ett drygt år att ta fram dem. Utredningstiden på två och ett halvt år (långt över normaltiden för en statlig utredning) är anmärkningsvärt tilltagen för en fråga som löpande debatteras så mycket och där kraven på förändringar är så starka.

Det enda konsekventa mönstret i regeringens hantering av det här ärendet är förhalning.  Det har kunnat passera för att det passar bägge de stora partierna. Med en utredningstid till 15 december 2014 håller man vapenexportkontrollen borta från nästa valrörelse. Både för moderaterna och socialdemokraterna med en ord-

förande från metallfacket är krigsmaterielindustrin en näringsgren som man vill slippa diskutera komplikationerna med.

Krigsmaterielindustri arbetar inte på en marknad. Svensk vapenproduktion finns av säkerhetspolitiska skäl. Ett alliansfritt Sverige skulle självt framställa sina viktigaste vapen. Därför har  Sverige en häpnadsväckande avancerad industri till och med av stridsflygplan. Staten har varit köparen utifrån politiska beslut om vilka vapen den svenska försvarsmakten ska ha. Export till tredje land skulle på marginalen kunna ge billigare produktionsserier.

Sedan kalla krigets slut arbetar svensk krigsmaterielindustri under konkurrens. Enligt riksdagsbeslut ska svensk försvarsmakt i första hand köpa färdiga och be-prövade vapensystem som redan finns på marknaden. Krigsmakten har också fått förändrade uppgifter, från i huvudsak försvar av svenskt territorium till internationella krishanteringsinsatser i samarbete med FN, Nato eller EU. Den sedan kalla krigets allianstid stora vapenindustrin ska nu alltså, om den ska överleva, producera vapen i konkurrens för flera försvarsmakters behov.  Exportmöjligheter blir av-

görande för produktionsuppläggen, inte en bonus i efterhand. Det är i det perspektivet mänskliga rättigheter och demokrati hos vapen-

köpare blivit alltmer brännande. Men det berättigade i modern vapenexport är inte bara en fråga om moral utan om både

säkerhets- och industripolitik. Behövs verkligen längre en särskild svensk vapenindustri? Vilka blir konsekvenserna när en tidigare inte konkurrensutsatt näringsgren ge sig ut i internationell tävlan med industrijättar i stater med stora militära ambitioner? I klartext, är det mer politiskt motiverat att värna om stridsflygplansproducenten Saab än bilfabrikören med samma namn? Om detta behövs en utredning. Så formulerat kan uppdraget kräva sina två och ett halvt år.