Den yttre missionen och en ny världsbild

Folkväckelsens tidiga inriktning på yttre mission är dess mest originella kulturinsats, kanske också dess största. I folkrörelsernas historia är den unik och framsynt. Hur var det möjligt att i svenska bygder på bara någon generation väcka intresse för Afrika, Kina, Alaska(före guldet!), Indien och det inre av Asien? Tre bakgrundsfaktorer var viktiga:
(1) För dem som tog sin omvändelse på allvar och var med och bildade missionsföreningar framstod Jesu missionsbefallning (Matt. 28:19) som ett budskap riktat till varje enskild kristen, inte till en diffus kyrklig hierarki. Var och en kunde som Paulus få kallelsen. Men Gud var också hela världens Gud och alla människor lika värdefulla, något som ingalunda var självklart till exempel bland företrädare för en aristokratisk bildningssyn i upplysningens anda. Som tankefigur kan broderskapstanken kallas den universalistiska människosynen.
(2) Tiden var gynnsam. Ångbåtslinjer hade öppnats, det byggdes upp ett järnvägsnät, världen låg inom räckhåll, nyheter spred sig snabbt, telegrafen var på väg. Kolonialism var ännu inte ett utskämt begrepp utan ansågs innebära ett ansvarstagande för att sprida västerländsk civilisation. Upptäcktsresor kom att under 1800-talet och ett gott stycke in på 1900-talet fängsla allmänheten. De var den tidens rymdäventyr. Tiden var framåtblickande, ett utvecklingstänkande dominerade. I vissa kretsar kombinerades dessa tankar med ett medvetande om »himlaurets« tickande. Det fanns risk för att komma för sent! Världens evangelisering måste ske snarast.
(3) Geijers profetia om kvinnornas betydelse för tro och bildning under 1800-talet gick i uppfyllelse inom den yttre missionen, bättre än i den inre, som ändå tills vidare tyngdes ner av traditioner och hierarkier. Kvinnorna tog ju huvudansvaret för finansieringen genom dessa tusen sinom tusen basarer och syföreningar, som ofta appellerade till hela bygdens intresse. De var mycket viktiga för missionshusens image. Kvinnorna hade i lika hög grad som männen kallelsen.
För Svenska Missionsförbundet gäller det att kvinnorna tidigt gick ut som missionärer och i många fall alltför snart fick ge sina liv. SMF:s Kongomission var de första 30 åren ett äventyr på liv och död. Det finns ett intressant genusperspektiv att anlägga på mission.
Med världsmissionen på 1800-talet kom de breda folklagren in i det internationella sammanhanget, med nya perspektiv på världen. Missionärerna hade andra villkor och förutsättningar för sina resor. De kom hem och förmedlade en ny världsbild där nöd och fattigdom inte bara observerades och konstaterades utan började angå svenskarna, först dem som själva inte var särskilt välbeställda men ändå skaffade sig en missionssparbössa.
Kunskap som direkt avsätter identitetsstärkande gemenskap är de ideella folkrörelsernas rot och stam. Rörelsens eller föreningens första uppgift är att väcka medlemmarna till handling. Missionsförbundet hade som sin första handling att sända ut missionärer, alltså den yttre missionen. Ingen annan svensk folkrörelse hade sina handlingar så starkt inriktade på världen i stort som frikyrkan, förrän idrottsrörelsen, miljörörelsen och aktionsrörelser som Amnesty visade vägen i en ny tid. Men det var hundra år senare.
Å ena sidan företer alltså begreppet mission bilden av en med fram gång lanserad stor idé om världens evangelisering, där det avsides liggande Sverige nu trädde in som medarbetare i ett internationellt nätverk. Å andra sidan förlorar samma mission mark i det svenska kulturlivet, där den möts med skepsis eller förlöjligas av okunniga journalister, konservativa präster och radikala intellektuella.
Ett stycke in på 1900-talet fanns det närmare 450 svenska missionärer ute på »missionsfälten«. Alla var inte frikyrkliga; Svenska kyrkan och EFS hade tillsammans 160, och några hörde till interkonfessionella missionssällskap. Hundratusentals svenskar hade missionssparbössor hemma på byrån och höll missionsoffret som en helig plikt. I gengäld inhämtade de på många vägar växande kunskaper om länder ovanligt långt borta och världsligt sett tills vidare ganska betydelselösa.
När söndagsskolbarn blivit vuxna och fått egna barn och barnbarn, kom i FN:s tecken efterkrigsvågen av biståndsprojekt och u-landsansvar. I den politiska historien om kampen för enprocentsmålet hördes röster som röjde släktskap med före detta söndagsskolbarn och missionärsbarn. Nu var de med och skapade opinion.
Så drog Kongo in i Alingsås och Arvika, Långared och Loo, Tånnö och Tärnaby, Västra Torsryd och Östervåla. Mission betydde mestadels livslånga ömsesidiga kontakter mellan fattigt folk i de främmande länderna och visserligen inte lika fattiga men inte heller i gemen välbärgade svenska läsare. Bakom varje missionär stod tusentals offrande finansiärer och förebedjare, som inte väntade sig några vinster i hemförda varor, nya meriter eller vetenskapliga rön.
Naturligtvis hade det funnits matroser och jungmän på ostindiefararna och medföljande domestiker på bildnings- och upptäcktsresorna, men dessa hade inga plattformar hemmavid där de kunde berätta och bli ihågkomna. Ytterst sällan lämnade de efter sig brev och dagböcker. Det som är nytt med väckelse och mission är att det fanns missionshus och häpna åhörare som ville höra mer och därtill ge av sina egna pengar för att stödja missionen. Den nya offentligheten betydde tidningsreferat från missionärsbesök och att missionärerna själva skrev utförliga brev från sina missionsstationer att publicera. Många av dem blev goda journalister, en del verkliga författare.
Missionen blev alltså ett mångfacetterat tillskott till kulturhistorien men har mestadels som forskningsprojekt hänskjutits till de teologiska fakulteterna och institutioner för missionsforskning. Ordsammanställningen »Mission och kultur« röjer spänningar, och nidbilderna blir lättköpta. Missionären har setts som hjälten, med sin kallelsevision och i många fall dessutom forskarglöd i blicken, en behövlig motvikt till kolonialismens slavhandlare. Han har också skildrats som den dumdristige och obegriplige idealisten i en omöjlig uppgift. Han borde ha ägnat sig åt att predika för svenska syndare!
GUNNAR HALLINGBERG