Relationerna mellan individ och kollektiv är inte lätt att balansera i ett samhälle. Det kräver både ideal och inskolning så att man inte hamnar i egenintressen, förtryck eller själviska syften.

I Sverige har exempelvis lumpen, posten och skolan varit grundbultar i en samhällsanda som försökt balansera denna känsliga relation. Nyckelordet i denna strävan har varit ”det allmänna bästa”. Principen blev så central att de samhällsägda fastighetsbolagen fick namnet Allmännyttan. Målet var ju att alla skulle få en bostad, och att bostädernas standard skulle höjas för alla.

”Det allmänna bästa” är en samhällsanda som har kristna rötter, och det utgör ett bra exempel på hur kristen närvaro kan genomsyra ett land. När folkrörelserna i Sverige formulerade sina samhällsvisioner var det gemensamt bästa en ledstjärna. Liknande grund (communis boni) finns i den social-lära som Katolska kyrkan lyft fram i nutid.

Idag verkar dock staten och olika samhällsgrupper abdikera från denna strävan. Främlingsfientlighet, hemvårdsfusk och lägenhetsskandaler visar att Det allmänna bästa inte är självklart längre.

Vad gjorde kyrkorna när kristendomsämnet i skolan och annat togs bort, och därmed minskades inskolningen i det gemensamma bästa? Inte mycket. Sorglöst har exempelvis en grundläggande trosförmedling till allmänheten försummats. Som om missionsiver var nationalstatens sak. Och när det uppdraget definitivt återgick till kyrkorna på 1950-talet (som fått det av sin Mästare), gjordes namninsamlingar för kristendomens återkomst i skolan och man började tala vackert om ”kristen värdegrund”. Men själva uppdraget blev vilande. 

För Svenska kyrkan bottnar nog försummelsen i en oförmåga att se sig, i positiv mening, skild från den värld till vilken Gud sänder sin församling. För frikyrkorna har betoningen på tro som erfarenhet (fides qua) åsidosatt kunskap om vad man tror på (fides quae).

Frågan om allmän värnplikt är nu aktuell. Sju av tio svenskar vill att allmän värnplikt återinförs. Sex år efter att den avskaffades har regeringen tillsatt en utredning som ska hitta en modell som omfattar både män och kvinnor. Samtalet pågår för fullt, men det måste breddas. Frågan får inte bara handla om försvarets personalbehov och ”en stark svensk militär”. Kyrkornas Gudsrikes perspektiv behöver höras i debatten.

I direktiven till utredningen ingår inte någon typ av civil plikt, vilket är ytterligare ett starkt skäl för kyrkorna att stiga fram. Vägen framåt kan inte bygga på nostalgi kring lumpen eller en oklar bild av vilka utmaningar vi står inför.

Vi lever i mörka tider. Tre akuta och allvarliga kriser skakar om oss och hotar vår civilisation i grunden: klimathotet, rasismen och nedmonteringspolitik. En allmän värnplikt kommer aldrig att vinna legitimitet om den inte anpassas till den värld som vi lever i nu, vilket utrikesministern Margot Wahlström nyligen helt rätt markerade och föreslog en ”modern” civil värnplikt.

När nu församlingar över hela Sverige gör enorma insatser för flyktingar, så sker det ju för en sak som är större än det egna sammanhanget. Det som händer är inget mindre än att det goda samhället återuppfinns, och det sker utifrån den samhällsanda som trots allt överlevt i dessa grupper. Kopplingen till allmän civil plikt är självlysande. Vad väntar vi på?