Det är inte hjälteledaren vi söker

Frikyrkan är en av de rörelser som har sett sitt medlemsunderlag minska under den senare delen av 1900-talet. Samhället förändras snabbt och tillsammans med andra sammanhang, som i hög grad lade grunden till demokratin i vårt land, söker vi nu nya roller och nya former. Vi ser processen med att bygga en ny kyrka som en del av detta.

Ropet efter tydliga ledare blir allt starkare. Det oroar oss att den beskrivning som ges av dessa ledare ofta får drag av en mycket stark ensam hjälte, en problemlösare som ensam ska bära visionen. Det samhälle som frikyrkorna är en del av, är komplext och sammansatt, långt från det enhetssamhälle där folkrörelser som våra föddes, som proteströrelser och rörelser som organiserade och myndiggjorde människor. Vi är samtidigt del av en extremt individualistisk kultur. Här hyllas både det egna valet och individens möjligheter, samtidigt som skulden och skammen vilar tungt på den enskildes axlar när hälsan och kraften inte räcker till för att han eller hon ska kunna uppfylla högt ställda förväntningar. Självklart vilar samma tyngd, fast i än högre grad, på den ensamme ledaren, som förväntas klara allt på egen hand och aldrig misslyckas.

En kyrka i det samhälle som är vårt kräver en annan typ av ledarskap om vi önskar att människor på allvar ska bli delaktiga. Vi säger inte att alla ledare ska se likadana ut. Men vi tror att särskilt de rörelser som burit fram demokratin i Sverige behöver något annat än ”hjälteledaren”.
Vi tror att ett gott ledarskap kännetecknas av:

1. Tillit till människors förmåga och kraft.
Goda ledare har tillit till att människor i sig själva och tillsammans med andra har kraft att åstadkomma förändring. En kyrka buren av sina medlemmars engagemang utgår alltid från att alla har något att bidra med. Ledare bör ha förmåga att locka fram varje människas tilltro till sin egen förmåga i gemenskap med andra. 1 Kor 14:26

2. Kommunikation.
Kommunikation är en process som aldrig är riktad åt enbart ett håll. Därför behöver goda ledare ha förmåga att se och lyssna in samtiden, omvärlden och de människor som lever i och nära församlingen. De ska kunna kommunicera såväl utåt som inåt. De ska kunna sätta ord på det de sett och hört och ha förmåga att sammanfatta och tydliggöra både processer och beslut. Apg 17:22-34

3. Rymd.
Vid snabba förändringar kan det vara lockande att önska sig enkla budskap och ett fåtal bilder. Goda ledare vet att förenklingar ibland fyller sitt syfte, men att verkligheten alltid är mer komplex. Därför vill vi tala om ett polyfont ledarskap som låter många stämmor höras och ger utrymme för olika klanger och rymd i organisationen/rörelsen. Ett sådant ledarskap gläds mer åt gemensam körsång med många stämmor än briljanta solister som har ett mer begränsat omfång. 1 Kor 12

4. Skillnader.
Goda ledare söker inte sina likar, utan värnar skillnader. Hållbara rörelser bygger på att människor tillåts vara olika. Att vi kan härbärgera och värna skillnader är en förutsättning för att vi ska kunna hantera de motsättningar som alltid är en del av en levande gemenskap. Dessa skillnader är ofta det som driver på nödvändiga förändringar. Därför kan och ska de inte tystas. Gal 3:26-28

5. Dubbelseende.
Människor som lever i ett snabbt föränderligt samhälle behöver kunna ”se dubbelt”, det vill säga hålla flera perspektiv i blickfånget på en gång. Än mer krävs det av dem som ska leda rörelser, som en kyrka. Det förutsätter förmåga till empati och att ”kunna gå i den andres skor”, förmågan att byta utsiktspunkter för att hela tiden se komplexiteten av bilden/verkligheten. Ledare som har den förmågan hindrar att förenklingar uppstår som krymper möjligheterna för andra. 1 Kor 13:12.

6. Bär visioner tillsammans.
Folkrörelser bygger aldrig på en enda människas vision. En kyrka är en rörelse av människor som skapar gemenskap. Det är ur den gemenskapen som visioner föds, som i sin tur bärs tillsammans. Ett gott ledarskap samlar upp och formulerar de gemensamma visionerna på ett sätt som gör att människor kan känna igen i sin lokala verklighet. Jesus samlade människor omkring sig för att de tillsammans skulle bära visionen, Joh 15:14-17

7. Gör inte anspråk på felfrihet.
Goda ledare är de som vågar ta risker och därmed riskerar att misslyckas. Vi menar att egna anspråk på felfrihet eller syndfrihet, är orealistiska och direkt kontraproduktiva. Visst kan förväntningarna vara sådana. Kanske är ropen på tydliga ledare en del av detta. De kvalitéer som istället bör lyftas fram är ärlighet och öppenhet. En god ledare bär inte den sorts rustning som utesluter sårbarhet. Rom 3:22-24
8. Är beroende och gör inte ensamheten till dygd.

Idéburna organisationer som bärs av många människor tillsammans behöver brett och flexibelt ledarskap. Det är orimligt att tänka sig att ledarskapet ska axlas av en enda person. Så också i en kyrka. Delat ledarskap är inte otydligt utan nödvändigt. Däremot behöver roller och uppdrag förtydligas så att de som tar emot förtroende har möjlighet att gå in i ett realistiskt ansvarstagande. Apg 6:1-7

Mose och Jesus är ett par av de exempel som vi ofta återkommer till för att definiera vad ledarskap är. Alltför ofta läses de som berättelser om ensamma hjältar. När vi läser igen och söker deras sammanhang ser vi dessa personers tydliga beroende av andra. Människor runt omkring dem var inte ”servicepersonal” för en stark ledare, utan det fanns en mycket tydlig ömsesidighet dem emellan. Mose överlevde tack vare sin äldre syster Miriam. Han kunde vara ledare tack vare sin bror Aron, som kunde formulera orden. Jesus gick inte spikrakt från krubban i stallet till korset och uppståndelsen. Han växte upp i och var beroende av sin familj. Han utvecklades och förändrades i mötet med människor och livsomständigheter. Det ledarskap som växte fram tillsammans med honom bars inte av en ensam hjälte, utan av en grupp lärjungar.

En kyrka behöver gott ledarskap, ett ledarskap som är delat och lever i ömsesidigt beroende med alla goda krafter i och omkring. Vi tror att den extrema individualismen är på väg mot sin egen undergång. Människor är framför allt skapade att leva i relation, både som givare och mottagare. När en ny kyrka formar ledarskap för framtiden måste vi därför söka balans mellan individ och grupp så att förväntningarna på ledarskapet innebär förväntan på realistiskt ansvarstagande, ansvarstagande i relation. Det är något annat än en tydlig, ensam, hjälteledare.

Sofia Camnerin, Els-Marie Carlbäcker, Ulla Marie Gunner, Ann-Sofie Lasell, Elisabeth Lindgren, Malin Ljungdahl, Ingrid Svensson, Karin Wiborn.