Just nu riktas världens blickar mot Nordkorea, inte på grund av svälten eller berättelserna från människor som lyckats fly från arbetslägren, utan för att Nordkorea uttalat hot om att använda kärnvapen mot både Sydkorea och USA.                                                                                                               

Och det är ett hot som förtjänar att tas på allvar. Kärnvapen förtjänas att tas på allvar. Få vet om att det i dag finns mer än 20 000 kärnvapen runt om i världen, och att nästan 2 000 av dessa är redo att användas inom några minuter. Norska försvarets forskningsinstitut och Röda korset har undersökt vad de kunde göra om en atombomb detonerade. Svaret var att det finns ingenting att göra. Förödelsen skulle vara total. Det finns inga andra vapen som på några minuter kan ödelägga hela civilisationer och orsaka en sådan total humanitär katastrof.                                                                                                                                                                            

Just nu diskuteras strategier för hur omvärlden ska hantera Nordkoreas hot, som delvis kommer som svar på att FN valt att skärpa sanktionerna mot landet. Och reaktionen är symptomatisk för det senaste decenniets hantering av Nordkorea. Hot, sanktioner och isolering har hittills varit den främsta strategin för att tvinga fram interna politiska förändringar, och det kan tyvärr inte anses varit en lyckad väg.

Landet har under de senaste tio åren istället alltmer kommit att betrakta kärnvapen som det enda sättet att bevara sin säkerhet. Kontakter med omvärlden har skurits av och regimen har mobiliserat bilden av hur omvärlden gång på gång hotar landet.                                                              

I söndagens DN debatt skriver tre forskare från Utrikespolitiska institutet att även flera av de amerikanska beslutsfattarna nu börjar tappa tron på den hittills använda strategin, och att det nu kan vara både möjligt och önskvärt att inleda en dialog och ökat ekonomiskt samarbete med Nordkorea, men kärnvapnen kommer alltid vara den stora stötestenen.

Så länge Nordkorea uppfattar att dess enda säkerhet är tillgången till massförstörelsevapen, hur kan man komma vidare?                                                                                         Svaret är att vi istället för att enbart peka på Nordkorea bör peka på oss själva. Det finns tyvärr inga ”säkra” eller ”osäkra” kärnvapen. Att vi tillåter deras existens gör oss de facto osäkra. Vår överlevnad och framtida generationers liv ligger i händerna på ledare som Putin, Obama, Cameron, Hollande, Jiabao, Netanyahu, Singh och Khan Khoso. Och de kan bli fler, som Khamenei, Kim Jong-Un eller andra. Det finns faktiskt bara en väg framåt. För att lösa den militära och verbala upptrappningen kring Nordkorea, men också för att säkra vår egen framtid. Nedrustning.          

Vi har redan förbjudit andra inhumana vapen, som landminor, kemiska vapen och biologiska vapen. De senaste veckornas hotfulla utveckling kring Nordkorea har aktualiserat behovet av att alla länder förhandlar fram en gemensam kärnvapenkonvention. Men det krävs stora på-

tryckningar på dagens kärnvapenländer. Naturligt och önskvärt vore om 2012 års mottagare av Nobels fredspris, Europeiska unionen, med två av världens kärnvapenstater, Storbritannien och Frankrike, driver frågan framåt. ¶