I många länder är utvecklingen på väg käpprätt åt fel håll. Förra året dödades exempelvis 141 journalister i världen, omkring 1 000 arresterades och över 2 000 attackerades. Ett förfärligt år för pressfriheten sammanfattar Svenska Dagbladet.

Värst av alla är Turkiet som hade flest fängslade journalister i världen år 2012, enligt en rapport från organisationen Kommittén för skydd av journalister (CPJ) som bevakar pressfriheten i världen.

Situationen i Turkiet är alltså värre än i Iran, Eritrea eller Kina, länder som inte precis är kända för att behandla oliktänkare med silkesvantar.

I januari åtalades till och med styrelsen i turkiska PEN för att ha förolämpat staten, när de försökt försvara sina medlemmar —  mestadels  journalister som tillhör den kurdiska minoriteten. Styrelsemedlemmarna riskerar nu långa fängelsestraff. Och Turkiet är längre än någonsin från ett EU-medlemskap.

Men enligt reportrar utan gränser är situationen för yttrandefriheten också på väg åt fel håll i flera länder i EU. Bland annat Ungern, och Grekland, där den ekonomiska krisen gjort tålamodet med sanningssägare bristfällig. 

Också många journalister hotas i Sverige. Enligt en undersökning gjord av Tidningsutgivarna år 2011, svarade 70 procent av medlemsföretagen att deras personal hotats under de senaste två åren. Nästan 10 procent hade utsatts för våld.

I hotens och övergreppens kölvatten följer förstås en ökande självcensur. Det är lättare att hålla tyst än att riskera obehag eller jobb.

Bra då att regeringen i dagarna initierat två utredningar om hur man ska stärka meddelarskyddet, både i offentlig verksamhet och för privatanställda.

Det behövs särskilt i dessa tider då personliga påhopp och kränkningar på nätet underminerat yttrandefriheten. Men personangrepp, eller förföljelser av vissa grupper bör betecknas som mobbing och har inget med yttrandefrihet att göra.

De senaste årens debatt om nidbilder av profeten Muhammed har förstås också bidragit till en problematisering av frågan. Yttrandefrihet kontra rätten till religiös respekt är en svår balansgång, och en debatt som lär blossa upp igen i sommar då konstnären Lars Vilks ställer ut ett 30-tal bilder av profeten Muhammed på ett galleri  i Malmö.

Men debatter är i grunden ett sundhetstecken. Det är tystnaden som är farlig. Journalisten Martin Schibbyes  uttalande strax efter hemkomsten från fängelset i Etiopien sammanfattar vad det handlar om: ”Efter att ha suttit 438 dagar som samvetsfångar och inte kunna säga vad vi tycker är den starkaste känslan inte den rent fysiska friheten från kedjor utan att ha fått yttrandefriheten tillbaka”.

Rätten till yttrandefrihet innebär ju inte bara en rätt att fritt få uttrycka åsikter. Det handlar också om att fritt få utöva exempelvis sin tro. Och när dessa rättigheter begränsas innebär det också ett samhälle som är instängt, fascistiskt  och faktiskt farligt för sina medborgare.

Det är dags att vända utvecklingen.