En löparepidemi drar över Sverige. Själv är jag svårt drabbad. I förra helgens Stockholm maraton deltog jag tillsammans med rekordmånga andra löpare. Vill man springa världens största halvmaraton, Göteborgsvarvet, ska man anmäla sig nio månader i förväg, sen är det fullt.

För den ”ickefrälste” är det lätt att raljera över hälsohetsare med 40-års kris eller ”MML:s” (medelålders män i lycra). Många menar också att löpning har blivit en sport för den köpstarka intellektuella medelklassen. Samtidigt som anmälningarna till lopp slår rekord och alltfler går med i löparklubbar ökar försäljningen av GPS-klockor,
löparskor och specialdesignade kläder. 

Men värt att veta är att vi i ett historiskt perspektiv inte är så extrema. Tvärtom är vi både långsammare och tränar mindre än för 30 år sen. 1975 sprang 23 brittiska och 34 amerikanska löpare maraton under 2 timmar och 20 minuter. 2005 klarade bara 12 brittiska och 22 amerikanska löpare samma sak. Vi har blivit ett alltmer stillasittande och datoriserat folk som på många sätt förlorat den naturliga vardagsmotionen.

En av världens mest sålda böcker förra året heter Born to run — jakten på löpningens själ. Förutom att boken lanserade konceptet barfotalöpning, beskriver en Harvardforskare teorin att människan egentligen är skapad till långdistanslöpning, men att vi genom historiens förändrade livshållning förlorat kontakten med detta naturliga sätt att ta oss fram. Vi har på många sätt förlorat det naturliga i att röra på oss i vardagen.

Ibland ser jag hur min snart femåriga dotter tar sig fram. Hon springer, i stort sett jämt. Men för många av oss vuxna känns tyvärr inte övergången från att gå till att springa särskilt naturlig.

Kanske låter det paradoxalt, men väldigt många av mina löpande vänner, med avancerade löparklockor och träningsscheman, pratar sällan om viktnedgång eller resultat som anledning till varför de springer. De flesta svarar: ”För att det gör mig glad, eller mindre stressad. För att jag känner mig stark. För att jag inte kan låta bli, nu när kroppen kan. För att det är då jag tänker bäst. Eller för att det är då jag inte tänker, det är då jag andas och är i nuet, i kroppen eller i det mest andliga tillstånd jag kan vara.”

I dagens svenska löpartrend finns också ett annat nytt element. Det sociala. I motsats till teorin att löparboomen är ett tecken på ökad individualism vill dagens löpare helst utöva sin sport ihop med andra. Antalet löparklubbar ökar, precis som nätforum och lag som ställer upp i lopp. Att springa tillsammans har blivit ett sätt att umgås.

Nej, alla blir inte maratonlöpare — som tur är. Deltagarrekord eller antalet snabba löpare är ingen seger i sig. Men fler som reser sig från datorn, eller soffan för att hitta glädjen i att röra sig — det är en vinst värd många medaljer.

Och egentligen är ju löpning enkelt om man ser bortom prestationskrav, utrustning eller jämförelser med andra. Vi behöver bara våra ben och vårt hjärta — faktiskt inte ens skor, om vi ska vara riktigt moderiktiga.