Krismötena om Ukraina avlöser varandra. Det mullras lite varstans vid gränserna medan Europas utrikesministrar ömsom vädjar, ömsom hotar med nya raffinerade handelsbojkotter. Alltihop totalt utan verkan, vad det verkar.

Under denna krisernas vår är det lätt att glömma att det faktiskt finns ett val. Redan nu den 25 maj.

Den första maj är det dessutom exakt tio år sedan EU:s stora utvidgning österut. Då blev en rad länder, som tidigare räknats som delstater i Sovjet, medlemmar i unionen.

Många av dessa forna sovjetdelstater kastade sig med liv och lust in i det demokratiska Europa så fort tillfälle gavs. Utan att se sig om.

Den amerikanska journalisten och författaren Anne Applebaum säger sig vara förvånad över hur lite som finns kvar av det kommunistiska system som var det förhärskande i regionen fram till 1989.

Har man rest lite runt i exempelvis Polen och Baltikum är det inte så förvånande. De ryskbyggda broarna får rosta, de sovjetiska husen förfalla. Mycket litet av det som lämnats kvar sedan Sovjetunionen anses värt att bevara. En ockupation, alltså, som de flesta helst vill glömma. Och en inställning som givetvis inte är särskilt lätt att leva med för de ryska minoritetsbefolkningar som stannat kvar.

Men alla dessa människor, var de än kom ifrån en gång, är i dag med i EU. Är i dag en del av det fredsbevarande projekt som EU

i grunden är. Och som det i dag är av största vikt att man fortsätter som.

Kanske är det inte möjligt för oss små medborgare att göra så mycket åt stöveltrampet ifrån öst.

Men vi kan hoppas och tro. Vi kan visa vad vi tycker. Och vi kan rösta. För en fortsatt gemenskap och för ett fortsatt fredsprojekt. Med eller utan gemensam valuta och utan så höga murar mot dem som står utanför.

För de som lämnas utanför gemenskapen slår förr eller senare tillbaka. På ett eller annat sätt. De ryska grupperna
i Ukraina agerar naturligtvis inte på egen hand, men det är säkerligen ett faktum att många sneglar mot en rysk språk- och folkgemenskap.

 Sådana känslor kan utnyttjas. I dag kommer rapporter om att olika högerextremistiska grupper gör gemensam sak med sovjetimperialismen. Syftet lär väl vara att störta om. Samma agenda som extremister haft i alla tider.

 Men hur det ryska agerandet ska bemötas tycks alltså ingen veta. Hot, handelsblockader och kalla handen för enskilda medborgare hjälper måttligt mot soldater med kalashnikovs. Ingen vill ha krig, och den plötsliga svenska upprustningsivern kostar tid och pengar. Pengar som för
övrigt inte ens finns avsatta i vårbudgeten.

Kanske får man nöja sig med att konstatera att förvirringen är enorm. Inrikes och utrikes.

Men det finns ett val.

Problemet är att även vi som anser att det är vår plikt att rösta, faktiskt inte riktigt vet på vad. Exakt vad kan Europaparlamentet bestämma om? Vad står de olika partierna för? Det är svårt att se de stora dragen bakom sockeravtal och bananimporter.

Nu har vi en dryg månad att ta reda på det.

Just nu är det nog det viktigaste vi kan göra.