En flytt på liv och död

Så kom USA:s president med ett uttalande om Jerusalem. ”Jag ska hålla mitt ord. Jag har alltid velat göra det. Jag har alltid tyckt att det är det rätta.”  Under hela valkampanjen lovade han att erkänna Jerusalem som Israels huvudstad och att flytta USA:s ambassad från Tel Aviv. Men då  viftades  det bort som omöjligt av den diplomatiska expertisen, trots att beslutet redan fanns i kongressen. De politiska konsekvenserna av ett sådant beslut ansågs oöverskådliga. Det var folkrättsligt problematiskt och dessutom skulle det föregripa fredsförhandlingarna. Trots det skulle det ändå ske. Sa presidenten.

Året var 2000, och presidenten var Bill Clinton. Han var rasande över att fredsförhandlingarna mellan Israel och Palestina i Camp David hade brutit samman. Han skyllde det på Arafat och palestinierna, och utan en fred i sikte fanns det heller ingen fredsprocess att värna. Kanske tyckte han därför att han lika gärna kunde erkänna Israels annektering av Jerusalem. Men veckorna gick och inget hände. Inte heller under Bush, och inte under Obama, trots att de båda lovat samma sak under sina valkampanjer.

Så vad har hindrat dem när de väl blivit presidenter? Stödet i starka väljargrupper, och i kongressen, har ju alltid funnits. Troligen är det helt enkelt en stark utrikesförvaltning som hållit emot, och en diplomatisk konsensus som alltid vägt tyngre än vallöften. Den tidigare amerikanske israelambassadören Daniel Kurtzer beskrev det stående beslutet att flytta ambassaden som ett ständigt skämt under sina år på posten. ”Alla visste att det bara sas av politiska skäl, och alla visste att det aldrig skulle ske.” Jerusalems status som öppen stad för två folk och tre religioner är fastnaglad folkrättsligt efter ett antal FN-resolutioner, och är en av de så kallade ”slutstatusfrågorna” för de numera djupfrusna fredsförhandlingarna. Att rucka på de förutsättningarna har ansetts som vansinne. Det har helt enkelt varit omöjligt. Tills Donald Trump blev president.

Och kanske är det just det som hindrat alla andra presidenter från att fatta beslutet som också gör frågan så perfekt för Trump. Han gick till val på att vara den som säger och gör det ingen annan vågar. Han gick till val på att vara den som struntar i vad ”etablissemanget” säger. Han gick till val med starkt proisraeliska evangelikala grupper i ryggen. Och här finns alltså ett beslut som han kan fatta utan att domstolar lägger sig i, som hans kärnväljare jublar över, som ingen annan president vågat fatta trots att de ville och som diplomater säger är omöjligt. Det måste varit oemotståndligt.

Symbolpolitik är Trumps hemmaplan. Effekterna av besluten bekymrar honom mindre än symbolvärdet. Därför är det viktigare för Trump att besluta om att bygga muren mot Mexiko än att den faktiskt blir klar. Viktigare att besluta om att lämna Parisavtalet än vad som faktiskt blir konsekvenserna. Viktigare att besluta om att flytta ambassaden till Jerusalem än att faktiskt göra det. Om jordens temperatur höjs eller en ny intifada bryter ut är inte relevant att lägga energi på. Sådant har aldrig hindrat  en renodlad populist.

Skillnaden nu är att populisten sitter i Vita huset, och på vår planets största och farligaste politiska verktygslåda. De omedelbara effekterna av Trumps Jerusalem-besked var också de väntade. De alla varnat för. Strejker och protester bröt ut över hela Palestina. Men också i resten av världen. Under de första dagarna efter Trumps tal har minst fyra palestinier dödats i olika sammandrabbningar. Israeliskt flyg attackerar mål i Gaza, och raketer avfyras över gränsen. Hamas uppmanade direkt till ett nytt uppror, en tredje intifada. Ingen vet ännu antalet skadade, eller hur situationen kommer utvecklas de närmaste dagarna. Men i Cecilia Uddéns reportage från Betlehem dagen efter beslutet svarar Nadim, en ung palestinier uppgivet att det här inte är något nytt uppror. ”Det pågår en intifada här varje dag. Det är bara nu efter Trumps utspel som världen uppmärksammar det.”

Det är värt att tänka på när omvärldens i det närmaste enade fördömanden av Trumps utspel trillar in i den diplomatiska inkorgen. Det är inte nu problemet tar sin början. Ockupationen är 50 år gammal i år. Situationen för varje generation palestinier har sedan dess varit värre än den förras. En fredsprocess värd namnet har inte synts till sedan muren och checkpointerna blev färdiga. Att USA inte varit en opartisk kraft för fred har varit tydligt länge. Tvärtom vore ockupationen omöjlig utan omvärldens, och framför allt USA:s både passiva och aktiva stöd.

Så nu, efter Trumps utspel om Jerusalem, ligger ansvaret för freden mellan Israel och Palestina där för resten av världen att plocka upp. Tiden av att låta Israels främsta allierade dominera fredsdiplomatin i Mellanöstern måste vara över nu. De gamla diplomatiska spåren finns inte längre, annat än som en historia av misslyckanden. Precis som när Trump valde att lämna Parisavtalet behöver andra aktörer kliva fram, om andra faktorer än populistisk amerikansk inrikespolitik ska tillåtas styra världen.

Hopp är en bristvara i Palestina, trots att det är adventstider i Betlehem. Men dör gör det aldrig om vi inte låter det dö. Effekterna av Trumps Jerusalembeslut må han själv strunta i, för de kommer aldrig märkas på golfbanorna runt Mar del Lago i Florida. Men för den delen av världen som bryr sig om konsekvenser, är det dags för handling. För nya tankar. För nya initiativ. För nya lösningar.  Behovet av kraftfull och enad diplomati från resten av världen har sällan varit större, för nu är den amerikanske kejsaren naken.