Den kyrka som ska bildas på lördag är inget att skämmas för. Att det behöver påpekas är förvisso trist. Men det är åtmin-stone snopet att vi varken har ett självklart namn på kyrkan eller förslag till första led-are när det historiska beslutet ska fattas.
Men låt oss komma ihåg (se nyhetsspecial i denna tidning) att den här kyrkobildningen är en mycket gammal historia. Den går tillbaka hundra år. Särskilt för fyrtio år sedan var det riktigt nära, och det är fortfarande tragiskt att tresamfundssamtalen sprack 1971. Då stod svensk kristenhet i en tilltagande virvelvind av både social och politisk radikalism och karismatisk Jesusväckelse. Då hade en ny samlad kyrka från folkrörelsesamfunden behövts.
De som hävdar att de här tre samfunden i grunden är olika och inte passar ihop kan inte sin samfundshistoria. Att påstå att den gemensamma framtiden är ett påfund uppifrån är lika galet. I över 40 år har det funnits gemensamma församlingar lokalt. Men visst har det därtill varit viktigt att samfundsledarna den här gången varit så eniga och gjort processen till en förtroendefråga.

Ett beslut om en gemensam kyrka nu har naturligtvis också att göra med resurser. Kyrkor i Sverige är var för sig inte lika starka som förr. Bara gemensamt får de resurser. I den vetskapen ska inte ligga uppgivenhet och vemod.
När nu tusentalet ombud möts till konferenser har de i stället anledning att känna sig stolta. I dag är det närmast unikt att svenska folkrörelser kan samla så många vanliga medlemmar för att överlägga och fatta stora beslut. Kyrkobildarna äger folkhögskolor och har skapat en teologisk högskola, THS, som vunnit akademiskt erkännande och lockar studenter långt utanför de egna samfundskretsarna. De är fortfarande drivande i ett studieförbund, Bilda, som de likaså gjort till en samhällelig angelägenhet för många fler än den inre kretsen. De har starka sociala och diakonala verksamheter och står bakom den framgångsrika biståndsorganisationen Diakonia, sannolikt det allra starkaste ”varumärket” i den vidare GF-familjen med genomslag och respekt hos en större allmänhet.

Kyrkornas redan gemensamma ungdomsfederation, Equmenia, är en av landets största ungdomsorganisationer. Genom historiska missionsband och den ekumeniska rörelsen har kyrkorna i sina internationella sammanhang en alldeles speciell blandning av kontakter med vanligt folk och stora organisationer.

Och så finns här i grunden alla de församlingar som nu ska skapa något nytt tillsammans. En del har framgång, många krymper, de skiljer sig inte så sällan i gudstjänstformer och trosuttryck. Men de förenas i en tradition av personlig tro, öppenhet och demokratisk frihet, av samhällsengagemang och praktiskt ansvar i gemensamma åtaganden och verksamheter.

Nu ska det gemensamma bli organisato-riskt tydligt och mångfalden samtidigt blomma. Lyckas det med Guds hjälp, kan ombuden i framtiden vara glada och stolta att de var med och tog besluten de där avgörande dagarna i början på juni 2011.

ANDERS MELLBOURN¶