Exempelvis förutsåg den välkände sociologen Peter Berger (1929–2017) i en artikel i New York Times år 1968 att det inom kort skulle bara finnas några små religiösa grupper kvar. Enligt berättelsen om hur Sverige blev modernt kunde vetenskapen driva ut vidskepelsen. Men nu ifrågasätts den berättelsen på bred front.

Peter Bergers uttalande kom åttio år efter filosofen Friedrich Nietzsches (1844–1900) drastiska utrop att ”Gud är död … och vi har dödat honom”. Han menade det nog inte så bokstavligt utan att Gud inte längre var närvarande som meningsbärare i Europa. Och så blev det också i mångt och mycket. Väldigt fräckt bekände nobelpristagaren Jean-Paul Sartre (1905–1980) att ”Gud finns inte, den skitstöveln”. Gudlösheten skapade ju, enligt Sartre, ångest hos människan, då hon egentligen bara hade sig själv att skylla.

Nietzsche och Sartre ändrade aldrig sina uppfattningar om Guds död och hur obsolet religion är. Det gjorde däremot Berger som en klassiskt, liberalt skolad person. Om skäl fanns, var han öppen för att tänka om. Vilket han också gjorde i frågan om sekularisering och modernitetsberättelsen.

Sociologen Bergers forskning kom att ge nya kunskaper om den snabbt växande pentekostala rörelsen. För honom var den ett tecken på att sekulariseringen inte är så oundviklig och självklar. Han insåg även att det inte finns en given lagbundenhet i samhällsförändringar, så att det ena alltid leder till det andra.

I en av höstens nya böcker ifrågasätter kyrkohistorikern och samhällsdebattören Joel Halldof sekulariseringsteorin. Redan boktiteln provocerar och proklamerar Gud: Återkomsten (Libris). Enligt undertiteln måste också modernitetsberättelsen skrotas: ”Hur religionerna kom tillbaka och vad det betyder”.

Här är inte platsen att recensera boken. Det kommer andra att gör när boken inom kort lanserats. Men eftersom den utgör ett spännande samhällsinlägg inför valets slutspurt, bör Halldorfs huvudtes aktualiseras på ledarplats. Och inför höstupptakten i kyrkorna väcker Halldorfs bok viktiga frågor som utmanar de kristna församlingarna syn på sig själva och sitt uppdrag idag.

Utan omsvep blottlägger Halldorf det liberala projektets svaga punkter och sekularismens återvändsgränder. Kyrkorna har i mångt och mycket blivit en spegelbild av dess sämsta sidor, exempelvis att meningen med livet inte är religiöst utan att vara autentisk – ”sann mot sig själv”. Få församlingar ifrågasätter inte heller i praktiken den avpolitisering och privatisering av tron som sekularismen lett till.

Halldorf visar att kultur och samhälle gått helt andra vägar än vad sekulariseringsteorin angav. Guds dödsannons skrevs förgäves. Religionen lever för fullt i samhället. Vi bevittnar en enorm andlig tillväxt i världen. Nutida väckelser och religionens ökade synlighet här i Sverige vittnar om att religion inte är död.

Tony Blair, premiärminister i England 1997–2007, kallar frågan om religionernas plats i samhället ”för vår tids enskilt viktigaste”. Den handlar, menar han, om hur människor lever tillsammans: hur vi minimerar risken för konflikt och maximerar möjligheten till fred.

Den pågående valrörelsen visar att religion fortfarande oroar många politiker i stället för att som hos Blair bli en tillgång i samhället. Man lever kvar i en religionsfobi. Tidigare har oron mest märkts i diskussioner om radikalisering och extremism, parallellsamhällen samt frågor om barn och religion. Men i årets valrörelser når frågorna om religionens plats i samhället helt nya nivåer.

Ett tag dominerade temat samtalet helt: Socialdemokraterna lovade att förbjuda religiösa friskolor, Alice Bah Kuhnke presenterade en utredning om bidragen till trossamfund och KD:s Ebba Busch Thor ställde sig i bräschen för förbud av muslimskböneutrop. Under Almedalsveckan tog dessa frågor på nytt fart. Förra veckan ville Expressen (30 juli) stoppa statsbidragen till trossamfundens ”hobbies”.

Det är som om politiker fortfarande tror att religioner möjligen kan få finnas kvar ”som tröstande snuttefiltar i människors privata liv, men som politisk kraft är de definitivt farliga” (Halldorf).

”Religion är för det sekulära samhället ett hjärnspöke, det mot vilket vi definierar oss själva”, sa den amerikanske teologen William T. Cavanaugh när han senast föreläste på Teologisk högskolan Stockholm. Han konstaterade att ”vår användning av en tudelning mellan religiöst och sekulärt är en nutida uppfinning i väst. Den svarar helt enkelt inte mot tingens ordning”.

Halldorf visar att teorin om religionens försvinnande är kombo med det moderna projektet och dess progressionstanke, det vill säga att förändring i sig innebär något positivt, med klang av ”utveckling”. Därför handlar vår tids stora berättelser om vetenskapens genombrott, avmystifieringen av världen, tilltro till det mänskliga förnuftet, självdisciplin och en tanke om att människan kan förändra sin tillvaro.

För Halldorf och Cavanaugh är det bra att staten blivit sekulär. Men det behöver inte betyda att samhället ska vara sekulärt. Ibland agerar kyrkosamfunden och dess församlingar som om även samhället borde vara sekulärt. Men ett samhälle där konfessionella yttringar – oavsett religion – tvingas bort från det offentliga rummet blir till sist förtryckande.

Sverige håller på att utvecklas till ett postsekulärt samhälle, det vill säga ett samhälle där det sekulära inte längre är norm. Religiösa trossamfund är minoriteter – men de är minoriteter som är här för att stanna, vilket ställer krav på såväl politiker som vanliga medborgare. Halldorf konstaterar i sin nya bok att vi därför inte längre kan ignorera religionerna i hopp om att de snart ska försvinna. De måste i stället ”hanteras med kompetens, ett mått av tålamod och en förmåga till självreflexion”.

Det postsekulära tillståndet utmanar varje trossamfunds självbild och uppdrag. För kristna som haft tolkningsföreträde i samhället och sett sig som norm också för andra, stundar nu ett svårt men nödvändigt äventyr i delvis väglöst land.

En attitydförändring med två inslag är enligt Halldorf önskad – och jag instämmer: För det första att sekulära medborgare och politiker inser och accepterar att religion är här för att stanna, för det andra att de medger att deras egna övertygelser inte är universell norm, utan ett perspektiv bland flera.

Ryktet om Guds död är betydligt överdrivet.