Kanske är det hela över när ni läser detta. Både stenkastningen, bilbränderna, glaskrossningen, den allmänna oron och upploppen som plågat Stockholms förstäder de senaste dygnen. Kanske har tunnelbanetågen börjat rulla mot Hagsätra och Högdalen igen och busstrafiken till Husby, Hjulsta och Tensta återupptagits. Kanske. Eller kanske inte. Men förr eller senare kommer ordningen att återställas. Inte ens de mest härdade gatuaktivister orkar bråka varje kväll, och samhället kommer i längden inte att tolerera en situation där vanliga hyggliga medborgare inte vågar gå ut eller ta sig hem om kvällarna.

Naturligtvis är det bäst om detta sker så fort som möjligt. Stora polisinsatser och kravaller gräver svårläkta sår i folksjälen. Ärren som blir kvar har att göra med mins-kad tillit, minskad tilltro till samhället å ena sidan och ökande rasism å den andra.

Att situationen är ohållbar är vi överens om. Det är om varför det blivit såhär och vad som kan göras åt det, som tolkningarna går isär. Som vanligt skylls situationen delvis på medierna, vilket är rätt konstigt eftersom väl upploppen ändå handlar om att få uppmärksamhet. Den biten har man i alla fall lyckats med. Utländska medier spekulerar för fullt i de svenska nyheterna och gör jämförelser med franska och engelska förortskravaller.

Lika illa är det väl inte här, än. Men förklaringen är densamma: utanförskap och stora sociala skillnader. En färsk undersökning från OECD visar faktiskt att Sverige är det land som har de snabbast växande sociala klyftorna inom den 34 länder starka samarbetsorganisationen.

Som tidigare påpekats här på ledarplats har Sverige också ovanligt hög ungdomsarbetslöshet, särskilt i många invandrargrupper. Och just i Husby är ungdomsarbets- lösheten högst i Sverige. Ungefär 20 procent, skriver Svenska Dagbladet. För ungdomar mellan 20 och 25 lär den ligga på närmare 40 procent.

Unga män med för mycket fritid och för lite framtid, som någon begåvad tyckare uttryckte det i SVT:s Debatt, innebär alltid en potentiell risk för våldsamheter. Och att detta problem, som funnits i åratal, inte på allvar hanterats är ren skandal. Sitter man på en briserande bomb gör man klokt i att försöka desarmera den innan det är för sent.

Lätt är det förstås inte, men situationen hjälps inte upp av alla dem som skamlöst försöker dra politiska växlar på läget.

Vilket borgarråd som gjort vad och vilka politiker som gjort mest eller minst, är i dag ganska ointressant. Särskilt för alla de arma människor som bor i områden där bilar bränns, rutor krossas och sten kastas mot brandkår och polis.

Mycket politisk kraft och mycket pengar har också satsats på Järvafältet. Men det är i grunden inte bostadsrenoveringar eller trafiklösningar som hjälper.

Kanske finns det inga enkla lösningar överhuvudtaget. Och i varje fall inga snabba. Men bostadssegregation och arbetslöshet leder garanterat fel väg. Ungdomar måste ledas, lockas och kanske till och med tvingas till arbete och studier i en eller annan form. Annars är den samhälleliga och sociala katastrofen snart ett faktum.