I Sverige är det fortfarande, trots religionsfrihet och samfundsspridning, Svenska kyrkan
som gäller. I en tankeväckande men underligt uppgiven uppgörelse med frikyrkligheten
i Dagen (3 februari), avslutar Sigfrid Deminger med att vända sig till Svenska kyrkan och
tro på ett bättre sammanhang där.
Styrkorna i Svenska kyrkan är uppenbara. Den står för historisk kontinuitet. Andra
kyrkor och rörelser har i Sverige sedan reformationen mest uppstått som reaktioner på
och komplement till denna ”huvudkyrka”. Den har genom sin uppbyggnad en given plats
i den offentliga samhällsorganisationen.
Samtidigt är den föga förpliktande formen anmärkningsvärt samtida i ett
individualistiskt samhälle. Människor söker stunder av mystik och allvar och vill gärna
stödja sociala insatser. Men de vill inte själva tvingas in i ett föreningssammanhang
eller att ta alltför tydlig personlig ställning. Det är både mer ordning och mer öppenhet i
Svenska kyrkan.
Inför denna överordnade plats för Svenska kyrkan har frikyrkan genom åren
varit kluven. Flera rörelser, också de som likt pingströrelsen i sin förkunnelse och
trosuppfattning avvikit ordentligt från det lutherska huvudbudskapet, har ändå valt att
inte bli kyrkor utan att vara just fria rörelser inom den givna Kyrkan. Andra, särskilt
de som nu skapat Gemensam framtid och som med åren funnit en allt större samsyn
med Svenska kyrkan, har tvärtom mycket bestämt markerat sin självständiga ställning
och ursprungligen sett sig som mer äkta kyrkor genom att vara sammanslutningar
av troende. Deras historiska självbild är att som frihetsrörelser ha varit del av
demokratiseringen av Sverige. I detta har motsättningarna med Svenska kyrkan
stundom varit mycket hårda.
Det går att hävda att Gemensam framtid bildas vid ett tillfälle när frikyrkomodellen
nått vägs ände. Frikyrkorna var lyckade barn av en tid då Sverige stod under snabb
förvandling. Men som samhället ser ut i dag ligger folkrörelseformerna inte i tiden.
Läran och förkunnelsen sticker heller inte ut.
Men också Svenska kyrkan är faktiskt en organisation i kris med betydande
identitetsproblem. Man har inte sedan frigörelsen från staten hittat en fungerande
demokratisk styrform. Prästrollen är osäker och läroutvecklingen på ett märkligt
sätt samtidigt svajig och stelt reglerad med krav på likriktning. I globaliseringen har
Svenska kyrkan ingen särställning i sina kontakter när andra traditioner dominerar den
internationella kristenheten.
I den samtida individualismen finns också en längtan efter gemenskap och ideellt
ansvarstagande med andra där folkkyrkomodellen med dess motvilja mot allt som
liknar medlemstänkande inte självklart är överlägsen folkrörelsetraditionen.
Framtidens kyrka har flera fäder och rötter. Gemensam framtid och Svenska kyrkan
behöver varandra för att tillsammans växa och kunna vara angelägna.

ANDERS MELLBOURN¶