Fyra miljarder mer till forskning och innovationer annonserar regeringen i hös­tens forskningsproposition. Hälften av de nya pengarna går direkt till universitet och högskolor, hälften till särskilda satsningar inom medicin och naturvetenskap.

Det här är väl bra. Det tycker också oppositionen. Forskarvärlden klagar knappast heller, även om enskilda kritiker kan fråga sig hur mycket av allt detta som verkligen är nytt och har synpunkter på fördelningen. Specialsatsningarna på stora sameuropeiska fysiklaboratorier i Lund och ett centrum för livsvetenskaper i Stockholm är kända och utlovade pengar sedan tidigare.

Den lilla diskussion som varit om propositionen har siktat in sig på ”kvalitetssäkringen”.  Nu dominerar internationella citeringar som instrument. Framöver ska det bli ”peer review”. Skillnaden är försumbar. I båda fallen rör det sig om att internationell expertis värderar det som görs.  Besläktad är tanken att höja kvaliteten till världsklass genom att avsätta medel för att rekrytera internationella toppforskare.

Men mitt i alla utbildningsministerns paroller om världsklass, spetsforskning, elitsatsningar och internationella utvärderingssystem, framstår den här forskningspolitiken vid närmare eftertanke som perspektivlös, mekanisk och steril. I hela tänkandet finns en inneboende dragning till stora, centrala och likformiga lösningar. Allt för att nå internationell konkurrenskraft och mätbarhet.

Här möter vi samtidens vanliga konkurrens- och utvärderingstänkande.  Inom högre utbildning och forskning är det uppenbart att så mycket forskningstid och pengar redan  går åt till att formulera ansökningar, värdera dem och sedan utvärdera resultatet att verksamheten snarare skadas än skyddas av detta.  Det blir då tragikomiskt att regeringen motiverar nyordningarna med att de ska möjliggöra mer risktagande och djärvare forskning.

Sedan länge talas det om att tillväxt och förnyelse bara kan komma genom småföretag och entreprenörer.  Områden där Sverige nu vill ligga i framkant är service, design, kultur och kommunikationer. Där förknippas inte framgång med centralisering och stordrift.

Det är självklart att naturvetenskaplig och medicinsk forskning som kräver avancerad utrustning och utförs i större forskarlag måste koncentreras till ett fåtal toppinstitutioner. Också för humaniora och samhällsvetenskap är det ofta av värde att ingå i större sammanhang så att det blir ”kritisk massa” som det heter i seminariediskussioner.

Men för fantasi och fritt tänkande i kulturvetenskaperna är det också av värde att kunna utvecklas i mindre miljöer utan samma regel- och utvärderingssystem som de stora. Teologins förnyelse på THS eller etik och social organisation på Ersta Sköndal är inspirerande exempel. Ingenstans i forskningspropositionen uppmärksammas detta.

Risker och fantasi är bra i forskningen. De skulle vara bra också i forskningspolitiken.