Utvecklingen av folkrätten sedan det kalla kriget är glädjande. Men den är svår att tillämpa i praktiken vid terrorism och regimers brott mot egna medborgares rättigheter. Förfcitat:"När civila och polisiärt-militära insatser är svåra att åtskilja, finns inga självklara etiska och rättsliga handböcker att följa."
Glädjen och lättnaden över att jakten på Usama bin Ladin är över är berättigad. USA håller på att komma ur ett särskilt trauma efter att för tio år sedan ha varit angripet på eget territorium i en krigsliknande terroraktion. Nyhetsbilderna på jublande folkmassor och överstolta politiska ledare känns likafullt både främmande och skrämmande.
För en bred amerikansk opinion, president Obama inbegripen, är stoltheten självklar och frågorna om det verkligen gick rätt till när bin Ladin dödades perifera. Företrädare från den tidigare Bushregeringen har därtill till och med dristat sig att nu rättfärdiga bruket av tortyr under terroristjakten. Det har ju framkommit att de första spåren till bin Ladin var förhörsuppgifter från Guantanamo.
Det är uppenbart att här finns moraliska och juridiska frågor om hur den internationella rätten ska kunna vara relevant i en tid av nya konflikter.
Folkrätten och mellanstatliga överenskommelser om krigets lagar har utvecklats utifrån hundra års erfarenheter av stora konventionella krig från Krimkriget fram till andra världskriget. Den berör förhållandet mellan självständiga och krigförande stater. Den ska reglera använd-
ningen av särskilt omänskliga vapen (med tiden också massförstörelsevapen), behandlingen av krigsfångar och skadade fiendesoldater och hänsynen till civila i krigssituationer.
Sedan det kalla krigets slut har det skett ytterligare djärva försök till utveckling och utvidgning av folkrätten som det varit lätt att glädjas över. Principen om nationers suveränitet och okränkbarhet ska kunna begränsas om det är uppenbart att en regim inte kan skydda sin befolkning från eller direkt utsätter den för massmord. ”Skyldighet att skydda” ska motivera humanitära interventioner, som nu med säkerhetsrådsbeslutet om Libyen. Efter en resolution i FN:s säkerhetsråd dagarna efter attackerna 11 september 2011 tolkas också folkrätten så att en terroristorganisation lika mycket som en nationalstat kan utgöra ett hot mot fred och internationell säkerhet. Det är grunden till FN-mandatet för kriget mot talibanerna och al Qaida i Afghanistan och skälet till att USA:s justitieminister kallar dödandet av bin Ladin självförsvar mot pågående terrorismkrigföring.
Men diskussionen efter det att bin Ladin dödats visar hur svåra folkrättens principer, inte minst när de tänjs, är att tillämpa i dagens konflikter. Terrorister — och före dem väpnade revolutionära rörelser — håller sig inte till mellanstatliga regelsystem. När militära och polisiära insatser är svåra att åtskilja, och än mer civila och polisiärt-militära, finns inga självklara etiska och rättsliga handböcker att följa.
Supermakter kommer alltid, oavsett vilka principer för demokrati och mänskliga rättigheter de bekänner sig till, i sista hand att låta det nationella egenintresset bestämma. Mindre stater som Sverige har lika logiskt ett eget intresse att befästa och utveckla folkrätten så mycket som möjligt.
Folkrätten ska värnas. Men den är inte okomplicerad eller okontroversiell. ¶
För en bred amerikansk opinion, president Obama inbegripen, är stoltheten självklar och frågorna om det verkligen gick rätt till när bin Ladin dödades perifera. Företrädare från den tidigare Bushregeringen har därtill till och med dristat sig att nu rättfärdiga bruket av tortyr under terroristjakten. Det har ju framkommit att de första spåren till bin Ladin var förhörsuppgifter från Guantanamo.
Det är uppenbart att här finns moraliska och juridiska frågor om hur den internationella rätten ska kunna vara relevant i en tid av nya konflikter.
Folkrätten och mellanstatliga överenskommelser om krigets lagar har utvecklats utifrån hundra års erfarenheter av stora konventionella krig från Krimkriget fram till andra världskriget. Den berör förhållandet mellan självständiga och krigförande stater. Den ska reglera använd-
ningen av särskilt omänskliga vapen (med tiden också massförstörelsevapen), behandlingen av krigsfångar och skadade fiendesoldater och hänsynen till civila i krigssituationer.
Sedan det kalla krigets slut har det skett ytterligare djärva försök till utveckling och utvidgning av folkrätten som det varit lätt att glädjas över. Principen om nationers suveränitet och okränkbarhet ska kunna begränsas om det är uppenbart att en regim inte kan skydda sin befolkning från eller direkt utsätter den för massmord. ”Skyldighet att skydda” ska motivera humanitära interventioner, som nu med säkerhetsrådsbeslutet om Libyen. Efter en resolution i FN:s säkerhetsråd dagarna efter attackerna 11 september 2011 tolkas också folkrätten så att en terroristorganisation lika mycket som en nationalstat kan utgöra ett hot mot fred och internationell säkerhet. Det är grunden till FN-mandatet för kriget mot talibanerna och al Qaida i Afghanistan och skälet till att USA:s justitieminister kallar dödandet av bin Ladin självförsvar mot pågående terrorismkrigföring.
Men diskussionen efter det att bin Ladin dödats visar hur svåra folkrättens principer, inte minst när de tänjs, är att tillämpa i dagens konflikter. Terrorister — och före dem väpnade revolutionära rörelser — håller sig inte till mellanstatliga regelsystem. När militära och polisiära insatser är svåra att åtskilja, och än mer civila och polisiärt-militära, finns inga självklara etiska och rättsliga handböcker att följa.
Supermakter kommer alltid, oavsett vilka principer för demokrati och mänskliga rättigheter de bekänner sig till, i sista hand att låta det nationella egenintresset bestämma. Mindre stater som Sverige har lika logiskt ett eget intresse att befästa och utveckla folkrätten så mycket som möjligt.
Folkrätten ska värnas. Men den är inte okomplicerad eller okontroversiell. ¶
,
LÄGG TILL NY KOMMENTAR