USA kan inte vara som Europa. Ett land som gör anspråk på att driva den ekonomiska tillväxten i världen kan inte ha stora välfärdsprogram och måste tillåta betydande inkomstklyftor. Resonemanget är gammalt och hördes under den amerikanska valrörelsen. Det är bekant också i Europa sedan åtminstone 30 år tillbaka.

Motargument finns och har under den europeiska krisen hörts allt oftare från ett växande antal analytiker. Alltför stora inkomstklyftor och utbredd fattigdom hämmar också tillväxten. Människor hålls utanför arbetsmarknad och affärer. Det blir ingen efterfrågan i ekonomin.

Men bakom de ekonomiska teorierna om klyftornas nödvändighet finns också en brutalare verklighet. Fördelningspolitik gynnar någon annan. Det innebär att det som är ”mitt” tas från mig för att andra grupper ska få det. Det blir enklare om den andre är ganska lik dig själv. Så var det länge i Europa. Men så är det inte i USA. Fördelningspolitik för att motverka fattigdom har oftast uppfattats som att gynna afro-amerikaner och på senare år nyligen invandrade spansktalande. Den traditionella vita majoriteten, särskilt de med lägre inkomster som borde tjäna på den, reagerar med mer eller mindre uttalad rasism.

Här ligger en särskild laddning i det som nu händer i USA. En afro-amerikansk president har blivit omvald genom att för andra gången mobilisera en allians av olika minoriteter som fått en röst i den offentliga politiken. För det vita majoritetssamhället är det en ny utmaning att inse att man inte längre äger politiken. De som tagit sig och vunnit en ny delaktighet i det amerikanska offentliga livet kommer självklart att värna om och ställa nya krav på en bättre fördelningspolitik. Det kan leda till förstärkt rasism och obehagliga motaktioner.

Men minoriteternas vunna delaktighet måste också följas av ett ansvar och en ny insikt om skyldigheter. Det kan stärka politiken och samhörigheten, vilket också Barack Obama påpekade i sitt anmärkningsvärt tankeväckande segertal för en vecka sedan.

I Europa befinner sig fördelningspolitiken i en annan fas. Här, och särskilt i tidigare mycket homogena samhällen som Sverige, har fördelningspolitiken haft betydande stöd eftersom välfärdstjänsterna erbjuds alla inom en given nationell gemenskap. Med en växande invandring och ett mångkulturellt samhälle växer de från USA kända reaktionerna. Fördelningspolitik gynnar andra. Och de andra är inte vi. Så växer rasism och främlingsfientliga partier.

President Obama avslutade sitt segertal i Chicago med att hylla mångfalden som det unika som konstituerar USA. Den håller nu på att fullkomnas när ett majoritetssamhälle omvandlas till en regnbåge av minoriteter. Kanske har han rätt i att USA med sin historia ligger före.

Men också det nya Europa, och det nya Sverige, är snart ett mångkulturellt mångfaldssamhälle. Fördelningspolitiken har blivit svårare. Men bara ett samhälle som lyckas öppna sig för mångfalden och växa ekonomiskt och socialt har en levande framtid.