Förlåtelsen större än kvittona

Samtidigt är det uppenbart för de flesta att ingen människa är fullkomlig och vi är alla brustna kärl. Ändå klamrar vi oss fast vid illusionen om perfekta liv. Och när vi tror att det finns människor som personifierar detta perfekta ber vi samtidigt om att bli bedragna. Det spelar ingen roll om det gäller kulturpersonligheter, predikanter eller politiker för en sak har de alla gemensamt. Någon gång kommer de att göra någon besviken.

Ett aktuellt exempel är politikern Caroline Szyber. När hon kom in i politiken sågs hon av många som just en perfekt representant för den nya tidens kristdemokrati. Hon var både jurist och statsvetare, hade arbetat som sakkunnig och bott utomlands. Dessutom var hon en god debattör som dessutom kom ur en annan miljö än partiets traditionella. Efter valet 2010 blev hon riksdagsledamot och så småningom ordförande för civilutskottet. Dessutom fick hon rikstingets förtroende att sitta i partiets högsta ledning. När det 2018 återigen var dags för valrörelse blev det Caroline Szyber som, tillsammans med Ebba Busch Thor fick vara affischnamn i huvudstaden. Szyber hade blivit ett stjärnskott som rörde sig stabilt på det politiska himlavalvet.

Men bara några dagar före, och direkt efter valet hängdes den omvalda Szyber ut i en granskning av riksdagsledamöternas reseutlägg. Det påstods att hon låtit skattebetalarna ta notorna för hennes familj när de följt med på ett par tjänsteresor. Caroline Szyber medgav snabbt vad hon kallade för slarviga misstag, betalade tillbaka summorna och bad om förlåtelse.

Men det räckte inte för varken kvällstidningarna eller de sociala medier som utnämnt sig själva till både domstol och bödel. Caroline Szyber skulle bort och någon förlåtelse stod inte att finna. När den Särskilda åklagarkammaren i Malmö till slut inledde en förundersökning om misstänkt bedrägeri var saken redan över. Caroline Szyber hade lämnat politiken och stjärnskottet hade slocknat.

Det är naturligtvis rätt att avgå om man känner att förtroendet inte längre bär, särskilt om man är i en förtroendebransch. Men förtroende prövas också i våra nära relationer. Att möta varandra som man är, stötta varandras styrkor och bära varandra i svaghet eller, som vi lovar när vi gifter oss, att älska varandra i både nöd och lust. Men det finns en väg tillbaka, även när man fallit eller sårat varandra. Efter en tid av läkning kan det mörka inte tas tillbaka, men förlåtas. Förlåt är ett litet ord men med en enorm innebörd. Det är som en magisk formel som kan öppna det låsta och lösa upp det fjättrade. Som allt annat börjar förlåtelsen med oss själva och att vi vågar erkänna sprickorna i den egna fasaden. Att vi orkar rannsaka oss själva när vi gjort fel och sedan säga orden. För Caroline Szyber räckte inte ordet förlåt för att behålla sin riksdagsplats men kanske för att upprätta sig själv?

Den franska filosofen Jacques Derrida beskrev en förlåtelsens paradox där han drog en gräns mellan sådant som går att förlåta och det oförlåtliga. Caroline Szybers kvittoslarv är inte av sådan art att de är oförlåtliga. Tvärtom tycks det hela vara något av en storm i ett vattenglas.

Men i den kristna tron är förlåtelsen varken omöjlig eller irrationell utan en hörnsten. Genom Kristus död på korsstammen förlåter Gud mänsklighetens skuld och upprättar hela sin skapelse. På Golgata förlåter Jesus den på grannkorset uppspikade förbrytaren. Genom gudstjänstens syndabekännelse ges förlåtelse för de sår vi alla orsakat kyrkans kropp och genom bikten, repareras den bro som rämnat mellan den enskilda och Gud. Från tid till tid har förlåtelsen ekat genom den kristna kyrkan, i vetskapen om att vi genom tankar och ord, gärningar och underlåtelse har orsakat vår nästa sorg och smärta. Därför måste vi fortsätta be ”och förlåt oss våra skulder, såsom ock vi förlåta dem oss skyldiga äro”.

Vi måste kunna vila i förlåtelsen och den gäller också för Caroline Szyber.