Dagens nyheters granskning av arbetsmiljön inom Svenska kyrkan förra veckan var ingen njutbar läsning. Snarare växelvis skrämmande och skamfull.

Svenska kyrkan har de senaste fem åren spenderat 115 miljoner på att köpa ut anställda. Tidningen lyfter fram exempel på anställda som kritiserat ledningen, varit obekväma eller på annat sätt larmat om missförhållanden. Men det är också rimligt att tro att det handlat om andra typer av konflikter. Ändå verkar få med insikt i, eller erfarenhet av, arbete eller engagemang i kyrkliga miljöer förvånade.

Redan 2007 visade Kyrkans Tidning att kyrkoherdar köpts ut för 57 miljoner mellan 2000-2007. Och nu höjs röster med krav på stopp för utköp av personal. Men den lösningen angriper bara symptomet, inte orsakerna. Många församlingar lider idag av brist på professionalitet i frågor som rör
arbetsmiljö och personalfrågor, och har heller inte utvecklat en organisation som tydliggör roller, ansvar och styrning av verksamheten. Församlingar och kyrkor är inte som vilka arbetsplatser som helst.

Enligt forskningsrapporten ”Kyrkan är nog en lite speciell arbetsplats”. Arbetsmiljö, ohälsa, sjukskrivning i fyra kristna samfund (2013) påvisas heller inga större skillnader gällande arbetsmiljö i de fyra kristna samfund som undersöks (Svenska kyrkan,
Missionskyrkan, Baptistsamfundet och delar av Pingströrelsen). En av de dimensioner som lyfts är det faktum att anställda i församlingar inte kan eller vill göra en skarp distinktion mellan sin yrkesidentitet och sin person. Om arbetsplatsen inte är tillräckligt tydlig i gränssättning, ramar eller förväntningar riskerar konflikter att bli mycket djupgående då de handlar om grundläggande värderingar och teologi. Tyvärr är också bristande förmåga att hantera konflikter och missnöje kännetecknande för många församlingar som arbetsplatser, det finns en snällhetskultur där konflikter alltför sällan lyfts till ytan. Församlingar väljer därför att köpa ut personal efter att konflikter blivit ohanterliga, istället för att riskera ännu större kostnader i arbetsdomstol.

Men det är en oacceptabel hantering av både människor och pengar. Ärkebiskop Antje Jackélen säger sig nu vilja vidta åtgärder. Hon anger snällhetskulturen och bristande utbildning i arbetsrätt och arbetsmiljö hos kyrkoherdar som främsta orsak till utköpen. Men kunskap är en sak, tillämpningen en annan. Särskilt som ensam ledare med ett otydligt mandat. För Svenska kyrkan såväl som för församlingar i Equmeniakyrkan är en ökad professionalisering önskvärd. För Equmeniakyrkans församlingar skulle det kunna betyda att stärka styrelsens arbetsgivaransvar, se till att rätt kompetens finns eller skapas, utse ett personalutskott som
arbetar strategiskt med kunskap, riktlinjer och stöd, till exempel med hjälp av arbetsgivaralliansen. En ökad professionalisering är inte ett hot mot de goda drivkrafterna som gör att människor söker sig till församlingstjänst, en ökad professionalisering är istället det bästa sättet att värna dessa drivkrafter och skapa en hållbarhet för människor, verksamhet och ekonomi.