Försoning är ett huvudsakligen religiöst begrepp som fått stark ställning i samhällsdebatten. Däremot har det blivit alltmer omstritt i den teologiska diskus­sionen. Det är både besynnerligt och oroande om inte kyrkorna på ett meningsfullt sätt kan ta vara på en av sina djupaste tillgångar.

Försoning har framför allt kommit in i politiken efter det att det nya Sydafrika valde att bearbeta rasåtskillnadspolitikens våldsamma och grymma arv i en sannings- och försoningskommission under ledning av ärkebiskopen Desmond Tutu. Målet var att både klarlägga apartheidårens alla brott mot mänsklig värdighet och rätt och samtidigt skapa förutsättningar för att

åtskilda raser och forna fiender skulle kunna skapa en framtid i fred tillsammans. Desmond Tutus tanke var att brott skulle klarläggas och erkännas, gottgörelse ges men straff inte 

Även om rikare språk än svenskan har flera ord för vårt ”försoning”, är det uppenbart att konfliktlösningens försoning hör samman med den försoning som Jesus visar på i sitt liv, sin död och sin uppståndelse. Jesus ser tillvarons orättvisor och lidande och går i självutgivande kärlek in i det. Uppståndelsen blir för oss tecknet på att Jesu etik och sätt att leva visar på tillvarons mening och är Gudstrons djupaste innebörd.

I detta ligger rimligtvis också ett brott mot ett vanligt synsätt i traditionell religion att människan måste blidka Gud genom olika offer och så vinna frälsning eller försoning. Jesu budskap i evangelierna blir att den sanna gudstjänsten i stället är att vara människa i tjänst åt andra.  Ett sådant försoningsbudskap borde heller aldrig kunna bli argument för förtryck, påtvingad lydnad och underordning eller utnyttjas mot den svage.

Offertemat lever förvisso starkt i kristendomens historia och i en syn på försoningen att Gud gick så långt i krav på offer att han måste offra sin egen son för att försonas. Tydligen är det också så att ett sådant synsätt blivit vanligare igen genom ett uppsving för konservativare teologi och, faktiskt, bättre ekumeniska kontakter.

I Gemensam framtids väckelserörelserötter finns ju annars ett mycket bestämt avståndstagande från det som Axel Andersson på sin tid kanske till och med väl föraktfullt kallade ”offerkulten”. Det är ingen slump att vi inte haft altare och präster i våra kyrkor och inte firat mässor. Det är nog en ekumenisk vinst att vi numera kan ha julnattsmässor i missionshus och kapell. Men låt oss för den skull värna om vår syn på försoningen i hela dess bredd, att ”Herren är from”, Gud är en av oss och så bjuder frihet och upprättelse.

Försoningskyrkan blir nog aldrig namnet på Gemensam framtid. Men den måste vara en försoningskyrka.¶