När beslutet togs 2007 att förlägga europamästerskapet i fotboll 2012 till Polen och Ukraina var det ett mycket medvetet politiskt val. Man ville ge stöd till och uppmuntra den då fortfarande levande orangea revolutionen i Ukraina, till att Ukraina närmade sig Europeiska unionen och Polen och till vägen bort från Ryssland.

Men under de fem år som gått har det inte blivit som många hoppats i Ukraina. Tvärtom har landet efter ett någorlunda demokratiskt presidentval 2010 under president Viktor Janukovitj svängt tillbaka mot Moskva. Inkompetens och inbördes rivalitet knäckte revolutionsledarna Viktor Jusjtjenko och Julia Tymosjenko.

De senaste veckornas intensiva diskussion om det riktiga att hålla mästerskapen i ett politiskt alltmer auktoritärt Ukraina är motiverad men har blivit perspektivlös.  Det är rimligt att EU-medlemsstaternas regeringschefer inte tänker åka till Ukraina.  Men de har själva varit med och skapat problemet.

Och ska vi verkligen få se en EM-final i Kiev i månadsskiftet utan en tysk förbunds-kansler på åskådarplats?  (Vi utgår från att Tyskland går till final.) Lösningen blir kanske att skicka den politiskt neutrale förbundspresidenten.  Joachim Gauck är ju ett föredöme som demokratiförkämpe mot Moskvastödd diktatur och skulle göra sin ukrainske kollega besvärad under småpratet på läktaren.

Fotbollen är den största av världsidrotter och kanske därmed också den mest politiserade. Valet av Sydafrika som värdland för senaste VM 2010 var likaså politiskt. Afrika skulle äntligen få sin chans som arrangör. Frihetskampen och Nelson Mandela skulle hyllas och den fredliga övergången från rasåtskillnadsförtryck till demokrati och mångfald befästas. Att alla nya stadionbyggen knappast var rätt investering i Sydafrika och att det demokratiska Sydafrika nu svänger i oroande auktoritär riktning, grumlar eftermälet.

När VM om sex år ska hållas i Qatar är det inte sportsliga förutsättningar som bestämt valet.  Någon större politisk entusiasm finns visserligen inte för det stenrika oljefurstendömet.  Men det inger realpolitisk respekt och kan ses som ett någorlunda anständigt alternativ till de större granndiktaturerna i regionen.

Ishockeyn är en mindre och därmed politiskt mer perifer sport.  Valet av Vitryssland för VM om två år försvaras med forna tiders mantra att politik och idrott inte hör ihop.  Det är naturligvis ohållbart. I samband med att beslutet fattades borde vi ha fått en öppen diskussion och värdkandidaten kunde ha valts bort just av politiska skäl.

Schlagerfestivalers politik har vi just bakom oss.  Med Azerbajdzjan som tävlingsvärd fick vi en pinsam påminnelse om att eurovisionens samarbete mellan demokratiska stater också omfattar detta postsovjetiska klanvälde. Men förtrycket i landet hade inte utan festivalen kommit upp på den internationella nyhetsdagordningen i samma omfattning som det nu fått.  

Så är det ju nu. Vem som än står som värd och vill frisera bilden av sig själv blir lätt genomskådad. ¶