Kultur har blivit allt vikttigare för kreativitet, sammanhållning och konkurrenskraft i en globaliserad värld, konstaterar en idéfylld rapport lanserad vid bokmässan av regeringens framtidskommission. Att det är just kultur som kommissionen ägnar sin första publikation är ett tecken i tiden som gläder. Men kulturens betydelse är knappast någon nyupptäckt insikt om framtiden 2020 eller 2050, vilket kommissionen fått som uppgift att identifiera.

Framtidskommissionen är det senaste i en rad initiativ genom åren för att skapa ett framtidsperspektiv i den offentliga politiken. Under förra mandatperioden arbetade globaliseringsrådet och tog fram viktiga rapporter om inte minst forsknings- och kunskapsbehov. Men rådets förslag satte inga synliga spår i den löpande regeringspolitiken.

Framtidskommissionen är mindre och har statsministern som ordförande. I tider då regeringen kritiseras för idétorka skulle man kunna förvänta sig att framtidskommissionen hade en direkt kanal in i regeringsarbetet. Men så är det inte tänkt. Kommissionen ska just bara "identifiera viktiga samhällsutmaningar", inte komma med förslag om hur vi ska möta dem.

Oklarheten om vad framtidsstudier egentligen är och ska vara bra för är en gammal historia. Det är i höst 40 år sedan begreppet framtidsstudier blev en del av svensk offentlighet. Betänkandet Att välja framtid (SOU 1972:59) kom från en grupp av landets då ledande akademiska nytänkare i en arbetsgrupp kring Alva Myrdal.  Det är fortfarande en av de mest läsvärda av offentliga utredningar. Det återspeglade tidens optimism om att kunna finna en både mer demokratisk, rationell och bättre kunskapsförankrad långsiktig planering i politik och samhällsutveckling. Olof Palme inrättade efter utredningen ett särskilt sekretariat för framtidsstudier inom statsrådsberedningen.

Sekretariatet formulerade ett antal utmaningar kring tillväxt, energiresurser och miljö. Men så mycket politik blev det inte och medarbetarna gick så småningom vidare till mer handfasta regeringsuppgifter eller tillbaka till akademierna.  Av sekretariatet blev ett Institut för framtidsstudier som beroende på direktörernas intresseinriktning genom åren har lämnat intressanta rapporter om regional utveckling, demografi eller välfärdspolitik.

Men under många år nu har allt som luktar samhällsplanering tappat i attraktion.  Framtidsprojekt har blivit personliga, inte politiska.

Stora samhälls-, kultur- och teknikförändringar är också svåra att förutsäga. Varken det kalla krigets slut och kommunismens fall i Europa, religionens, särskilt islams, återkomst som politisk kraft eller kommunikationsrevolutionen med internet och sociala medier förutsågs i 1970-talets framtidsstudier.

Bäst är framtidsstudier när de ger tidsperspektiv på samhällsproblem om rum (regioner och bebyggelseplanering) och resurser (energi och miljö). De bästa framtidsforskarna är fortfarande samhällsengagerade matematiker och här fungerar deras modeller. Men i regeringars närhet saknas syre för uppgiften.