I dagarna är det 60 år sedan stegade baptister och missionsförbundare in på pastorsexpeditionerna
och begärde utträde ur Svenska kyrkan. Riksdag och regering hade beslutat om en religionsfrihetslag
som börjat gälla 1 januari. Var och en över 18 år hade fått rätt att lämna Svenska kyrkan utan skäl.
Religionsfrihet har i Sverige mest varit en fråga om kyrka—stat. 20 år efter religionsfrihetslagen
infördes statligt stöd till de fria trossamfunden utifrån ett jämlikhetsoch mångfaldsperspektiv. Ytterligare
30 år senare skildes kyrkan från staten och vi fick nya lagar om både Svenska kyrkan och trossamfund. Sedan 1970-talet finns i regeringsformen en katalog över rättigheter varav ”frihet att ensam eller tillsammans med andra utöva sin religion” är en. Enligt rättsexpertisen ska denna religionsfrihet
ses snävt som personlig trosfrihet.

Med den här bakgrunden är det inte så konstigt att mycket av svensk religionsfrihetsdiskussion utgörs av hårklyverier om skolavslutningar i kyrkor eller adventsfirande i skolor. I större perspektiv gäller religionsfriheten dels den personliga åsiktsfriheten, dels skydd för minoriteter. Den personliga religionsfriheten är en demokratisk, samhällsförändrande opinionsfrihet. Minoritetsskyddet kan däremot
förenas med upplyst envälde. Före demokratins genombrott kunde i Sverige ibland både judar och romerska katoliker tolereras eftersom de just var minoriteter och inte hotade det lutherska majoritets- och
statssystemet.
Frågan i dag är om minoritetsskyddet behövs för att garantera religionsutövning, religiösa ritualer och normbildning i en demokratisk sekulär stat. Paradoxalt nog verkar det inte sällan så att demokratiska
samhällen har svårare att hantera minoriteters religionsutövning än gammal överhet. Tanken att upplysningens värden är universella kan leda till en ny likriktning påtvingad uppifrån om än med demokratiska förtecken. Här finns mångas svårigheter med det multikulturella samhälle,
där religiösa samfund med vissa trosuppfattningar och sedvänjor som inte stämmer
med det tidigare homogent moderna majoritetssamhället blir synligare. 
När mänskliga fri- och rättigheter fått en starkare ställning, innebär det samtidigt att konflikterna mellan de olika rättigheterna blir tydligare. Det finns spänningar mellan religionsfrihet och exempelvis barns, sexuella minoriteters och djurs rättigheter. Även om de individuella friheterna är en självklar utgångspunkt i vår tid, behöver vi påminnas om religionsfrihet som minoritetsskydd.
Vi bör bättre värna om gruppers rätt till religion. De måste ha stor frihet att inom sina samfund upprätthålla trosföreställningar, normer och regler som många utanför starkt kan ogilla.
Men när vi gör det får vi inte kompromissa om individens frihet från religion.
Samfundsnormer som sluter inne människor går inte att förena med demokratins
kärna. Förutsättningen för gruppens religionsfrihet måste vara att den godtar individens
samvetsfrihet, också när någon av de egna ifrågasätter och vill lämna gemenskapen.

ANDERS MELLBOURN