Frikyrkligheten som kulturbygge

Det är naturligtvis en helt omöjlig uppgift Gunnar Hallingberg har tagit sig an – att beskriva och tolka frikyrkligheten ur ett kulturperspektiv. Sanningen att säga fann han sig mer eller mindre sitta med uppgiften i knäet. Det fanns ingen kader av forskare, som kunde/ville ta på sig uppdraget. Som den plikttrogne och optimistiske man han är, gav han sig därför i kast med att söka skildra den frikyrkliga kulturhistorien.

I boken Läsarna står 1800-talets folkväckelse och det moderna genombrottet i fokus. I polemik med litteraturvetarnas traditionella utpekande av 1880-talet som tiden för detta genombrott (tänk Strindberg) förlägger Hallingberg detta skeende till 1850-talet (tänk upphävandet av konventikelplakatet).

I Moderna läsare söker han teckna 1900-talets frikyrklighet fram till 1980 och den roll den spelat som kulturmiljö. Där Erik Hjalmar Linder hävdade, att frikyrkorna skapade kultur ”i distraktion” anser Hallingberg tvärtom, att det låg en mycket aktiv strategi bakom utvecklingen. Beviset är bland annat den länge mycket framgångsrika publicistiska verksamheten. Opinionsbildningen var en viktig faktor.

På många sätt är Gunnar Hallingberg ovanligt lämpad för uppgiften. Han är litteraturvetare med radioteatern som specialité och har suttit i styrelsen för Sveriges Radio som frikyrklig företrädare. Han var en legendarisk redaktör för den frikyrkliga kulturtidskriften Kristet forum. Som han själv noterar: Han minns; för den som är 90 år är det ett viktigt komplement till grävandet i arkiven. Samtidigt ett farligt element: Lätt att minnas fel, sådant som ett faktagranskande förlag bör stoppa på korrekturstadiet. Inte alltid det sker numera i lönsamhetsjaktens tid.

Anders Ehnmark har hävdat, att Afrika och Amerika är nära. Medan överklassen sökt sig till de europeiska stormakterna, har folket alltid haft en moster Eleonora i Amerika eller en kusin Agnes,  som missionerat i Kongo. I den meningen har Hallingberg ett folkligt perspektiv. Både Kongo och USA spelar en stor roll i framställningen. Missionsberättelserna lyfts fram, en del av dem med tydliga litterära kvalitéer. I det sammanhanget driver han med stor trovärdighet tre teser, som han för övrigt var inne på redan i boken Läsarna:

1. Missionsberättelserna hade mycket stor betydelse för utvecklingen av Missionsförbundet på hemmaplan. Det internationella perspektivet fanns med redan från början och långt innan tidningarna påverkade allmänhetens känsla för internationella frågor.

2. Litteraturvetarna har djupt försummat att ta del av detta material, värdefulla källskrifter helt enkelt, och detta trots att publikationerna gick ut i stora upplagor. Samma öde drabbade för övrigt nykterhetsrörelsens utgivning. Endast litteraturen i arbetarmiljö har ansetts värdig litteraturvetarnas intresse.

3. Forskarna har saknat ett helhetsgrepp på historien och i stället delat upp den i litteraturhistoria, missionshistoria, politisk historia och så vidare. På det sättet har mycket kunskap missats genom att man inte sett sambanden. Möjligen får kulturantropologerna godkänt.

En som tidigt försökte analysera folkrörelsernas roll var E H Thörnberg, självlärd sociolog innan begreppet över huvudtaget fanns. Hans aforistiska sammanfattning av väckelserörelsen var: ”Fint folk blev sällan fromt folk, men fromt folk blev ofta fint folk.”

Den sociala klättringen som resultat av flit, (bibel)studier och skötsamhet blev en välsignelse men också en förbannelse. Ökad bildning och kulturkonsumtion hotade samtidigt den folkliga förankringen. Präktigheten skapade en medelklass, som fjärmade många missionsförsamlingar från arbetarklassen. Den unga pingströrelsen hade då en större förmåga att attrahera arbetarna men kom senare att genomgå samma process som övriga frikyrkliga samfund (läs P O Enqvists Lewis resa).

Som liberal har Hallingberg föga förståelse för mer marxistiskt påverkade litteraturvetare, och i debatten i anslutning till Sigbert Axelsons kritiska bok Missionens ansikte ligger han nog närmare den med åren föga radikale Erland Sundström och dennes polemiska svarsbok. Samma perspektiv är sannolikt även förklaringen till att ledande SMU:ares engagemang i Vietnamrörelsen och deras framstående roller inom den breda antiapartheidrörelsen inte alls berörs. Det är skada, eftersom en genomlysning av förändringen i synen på samhällsfrågor hade varit värdefull. Hade Karl Vennberg, uppvuxen i Småland, ännu rätt, när han på 1960-talet ironiskt talade Svenska Missions- och Köpmannaförbundet?

De tre starkt samhällstillvända och ej sällan kontroversiella chefredaktörerna Erland Sundström, Bertil Zachrisson och Karl-Axel Elmquist för Missionsförbundets samfundsorgan Svensk Veckotidning (då med en upplaga ingen samfundstidning i dag vågar drömma om) hade förtjänat att rosas för sina bidrag till det frikyrkliga kulturbygget. Välförtjänt lov för sin roll som förlagschef för Gummessons får däremot Jan-Erik Wikström; den världsvida kyrkan blev en boklig verklighet, som inte minst stimulerade den teologiska debatten.

Modernitetens genomslag även i den starka kyrkobyggarperionden på 50-, 60- och 70-talen uppmärksammas med Västerorts-kyrkan som det lysande exemplet. Däremot nämns visserligen frikyrklighetens allra största bidrag till kulturlivet men det skildras inte: sången och musiken. Hallingberg konstaterar själv, att ett sådant kapitel skulle ha sprängt bokens ramar och hänvisar i stället till avhandlingar i ämnet. Så vitt jag vet, återstår det dock ännu att analysera hur frikyrkorna långt före de kommunala musikskolornas tid skapade musikalisk glädje och kunnande hos ett uppväxande släkte. Rader av framgångsrika musiker, sångare och dirigenter har ju börjat i en frikyrkoförsamling. Och Frikyrkliga Studieförbundet (numera Bilda) sökte ”förädla” samfundens musikliv med kurser och material och FS myntade för övrigt begreppet Moderna läsare.

Slutligen: Hallingberg har genomgående en rätt pessimistisk syn på sekulariseringen: ”Få i Sverige vill på 2000-talet öppet kännas vid Gud.” På den punkten har han helt enkelt fel. I motsats till 60-talet, då bland kulturskribenterna endast jag på Aftonbladet och Leif Carlsson på Svenska Dagbladet hade en tydlig kristen identitet, vimlar det i dag av kulturkritiker och ledarskribenter, som identifierar sig som kristna, judar eller muslimer. Den religiösa mångfalden är delvis ett resultat av invandringen men är också en följd av sekulariseringen; Svenska kyrkan är inte längre en hämmande maktfaktor. Den har befriats från den överhetsroll den med rätt och orätt tilldelats. Därmed har även människorna befriats till tro, även om detta inte nödvändigtvis speglas i samfundens medlemsiffror.

Fotnot: Gunnar Hallingberg intervjuades i Sändaren 50/2016 bland annat om sin bok Moderna läsare.