Jasså, du är frireligiös! Hur många gånger har jag inte mötts av detta uttryck från människor som knappast ser sig själva som fördomsfulla. Likaså stöter jag på ordet gång på gång i svensk media.

Ordet frireligiös uttrycker avstånd och okunskap hos dem som använder det, och jag har ofta funderat varför vi frikyrkliga fått den benämningen. En förklaring skulle kunna vara 1800-talets statskyrka, där annan kristendomstolkning än den strängt lutherska varken ansågs kristen eller kyrklig utan bara flummigt religiös. Det märkliga är att uttrycket frireligiös tagits över av det sekulära samhället utan att förstå att det är en kvarleva av statkyrkosystemets förtryck.

Kanske man skulle kunna säga att de frikyrkliga utgör en religiös minoritet i Sverige med omkring 200 000 medlemmar. Den norske antropologen Thomas Hylland Eriksen (Rötter och fötter, 2004) menar att den som lever i minoritet ständigt blir påmind om detta, till exempel genom människors fördomar, till skillnad från den som lever i majoritet vars värderingar anses självklara.

Men att befinna sig i minoritet behöver inte vara så problematiskt om det finns en gemenskap som skapar samhörighet för minoritetens medlemmar som kompenserar alla nackdelar. Så är det naturligtvis med min gemenskap i Equmeniakyrkan som gör att jag står ut med att bli tilltalad frireligiös.

Trots alltså ett visst utanförskap är det viktigt att se vilket övertag många av oss frikyrkliga ändå har i det svenska samhället. Själv skulle jag kunna beskriva mig som medelklass, heterosexuell, kan formulera mig i det offentliga rummet och är dessutom av manligt kön kombinerad med blek hudfärg. För även om det finns ett politiskt mål att Sverige ska vara öppet och mångkulturellt, så visar forskning ändå på en slags dold agenda där traditionell svensk norm bestämmer i hög grad. Bara genom att använda uttrycket ”vanliga svenskar” i relation till ”invandrare” eller ”samer” har vi omedvetet markerat vad som är normalt respektive onormalt. Även vi frikyrkliga är kanske mer formade av det svenska enkulturella samhället än vi vill erkänna. Det är lätt att känna sig sårad av andras fördomar, men svårare att erkänna att vi själva är fördomsfulla.

På söndag möts vi av berättelsen om Babels torn som vill förklara de olika språkens framväxt. Intressant är att berättelsen kan läsas på två helt olika sätt. Av en indisk teolog, uppvuxen i det mångkulturella, fick jag lära mig att texten beskriver hur människorna tilldelas olika språk efter tornbygget, och att detta var en gåva från Gud. Bara så länge människorna talade ett och samma språk präglades de av högmod och maktfullkomlighet. Tidigare hade jag endast läst berättelsen om Babels torn som om olika språk var något negativt. Att språklig mångfald är Guds straff och det får ses som ett misslyckande att vi inte talar samma språk. Detta synsätt är så självklart att många inte ens är medvetna om alternativa tolkningar. Även i en 3 000 år gammal bibeltext läser alltför många av oss frikyrkliga med självklarhet in ett enkulturellt perspektiv, trots möjligheten att se mångfald som en välsignelse. Pingstdagen 2015 kan därför bli en viktig påminnelse om att Anden möter oss i våra olikheter.