Efter att utan tur försökt få hjälp av myndigheter vet han ingen annan råd än att själv erbjuda familjen husrum. I kommentatorsfältet tolkas berättelsen som ett tecken på samhällets kollaps. ”Sorgligt att vi inte har mer sociala resurser”, skriver någon.

Ibland tänker jag att våra högljudda krav på ”mer resurser” till statliga program är ett sätt att döva vårt dåliga samvete. Vi vet vad vi bör göra: öppna våra hem, ge av vår tid och våra resurser. Men vi gör det inte. Då blir den politiska indignationen ett opium som stillar skuldkänslorna, och riktar uppmärksamheten åt ett annat håll. ¶