Gemensam framtid och enhetens grund

Vad är orsaken till tre samfund bildat
ett nytt? Det finns de som framförallt
går tillbaka till Jesu bön om
enhet i avskedstalet i Johannesevangeliet
och menar att det som nu händer i Sverige
är en konsekvens av en medveten teologi
sprungen ur en ekumenisk vision.
Andra lyfter fram de organisatoriska frågorna
och ser Gemensam framtid närmast
som en praktisk konsekvens av att ungdomsarbete,
utbildningsfrågor och engagemang
i media under flera år hanterats gemensamt.
Ett tredje perspektiv är behovet av förnyelse
och uppdatering av arbetsformer och
tilltal. De tre bildarsamfunden visar negativ
medlemsutveckling sedan många år.
En samordning av resurser och ökad
kostnadseffektivitet har varit och är faktorer
som påverkat ekumeniska processer,
både lokalt och nationellt.
Den långa process som lett fram till bildandet
av Gemensam framtid har troligen
inslag av alla de här perspektiven.
1905 hölls den första ”frikyrkokonferensen”
med deltagare från Metodistkyrkan i
Sverige, Svenska baptistsamfundet och
Svenska missionsförbundet. Dessa konferenser
fortsatte fram till slutet av 1960-
talet. 1918 bildades Frikyrkliga samarbetskommittén
där man på 1950-talet verkade
för en federation mellan de olika frikyrkosamfunden
vars antal nu hade utökats. Förslaget
om en federativ frikyrka i Sverige
kunde inte realiseras.
1969-71 pågick de så kallade tresamfundssamtalen,
nu inte i syfte till federativa lösningar
utan målet var ett gemensamt samfund.
Samtalen avbröts 1971 och de tre samfundens
styrelser meddelade att gemensamma
samtal skulle betraktas som vilande
tills vidare.
Så har det böljat fram och tillbaka under
följande decennier som sannerligen inte
saknat ekumeniska utspel och trevare till
fortsatta samtal och nya öppningar.
Varför denna återblick i ett läge när beslut
redan är fattade och vi nu tillsammans
har bildat det nya trossamfundet? Helt enkelt
därför att det som hände i början av
juni 2011 inte hade varit möjligt utan allt
förarbete som faktiskt utförts under flera
generationer. Nu är tiden inne för ett avgörande
steg och ett nytt avstamp för en betydande
del av den svenska kristenheten.
VAD BLIR SKILLNADEN när tre kyrkor och
samfund bestämmer sig för att göra gemensam
sak? Jag har mött frågorna vid ett otal
tillfällen under senare år. Frågorna har
ställts utifrån olika utgångspunkter. Vissa
har helt enkelt tyckt att det är ganska bra
som det har varit. Fokus är det lokala församlingslivet
och nationella överbyggnader
kan betraktas som onödiga och dyra. En allmänmänsklig
och helt naturlig motvilja
inför förändringar hör också till denna utgångspunkt.
Andra hade önskat sig något mer genomgripande
och radikalt när de läst utkast till
visioner och ordningar. Enskilda och församlingar
har efterfrågat större tydlighet
när det gällt tro och bekännelse, dop och
tillhörighet.
Arbetet med över 500 remissvar gav
flera lärdomar där den kanske mest svårbemästrade
handlade om att svara upp mot
längtan efter förnyelse samtidigt som församlingarna
menade att man ville känna
igen sig i det nya som skapades. I någon mening
ville man alltså att kyrkan skulle vara
ny och gammal på samma gång. Möjligen
säger detta något också om kyrkans och
församlingens väsen som går utöver det vi
kan säga om organisationer och föreningar
i allmänhet. Den kristna kyrkan vilar på en
tvåtusenårig grund och samtidigt har den
att gestalta sitt budskap i en värld som förändras
i allt snabbare takt. Konkret har
detta inneburit att texter som tidigare tagits
fram i samverkan mellan de tre samfunden
inte längre har setts som användbara. Det
har till exempel gällt material från Gemensam
tro, en skrift som publicerades så sent
som 1995.
Alla vet att vi burit med oss olikheter in i
denna process. Församlingarnas svar på remissen
tydde på att det synsätt man tidigare
anammat, ville man föra vidare i den
nya kyrkan. Förändringsbenägenheten var
större i Metodistkyrkan än i de övriga samfunden.
Församlingarna i Metodistkyrkan
verkade väl medvetna om att en ny kyrka
per automatik förändrar mycket för deras
del.
De församlingar som tydligt värnade om
egna traditioner och förhållningssätt kunde
samtidigt uttrycka öppenhet och vilja till
det nya samfundet. Baptist- och missionsförsamlingar
som önskade behålla nuvarande
praxis, till exempel gällande dop,
medlemskap, lekmannaledd nattvard med
mera, tycktes inte betrakta sitt eget förhållningssätt
som försvårande för en ny kyrkobildning,
troligen för att de var så vana vid
att olikheter, i dessa frågor, mycket väl
kunde rymmas inom ett och samma samfund.
I det som kom att bli den teologiska grunden
för Gemensam framtid var det, föga
förvånande, texter om dop, medlemskap
och ”bibelsyn” som tilldrog sig det största
intresset. I övrigt fanns många remissvar
som pekade på vikten av en tydligt demokratisk
grundstruktur i det nya samfundet.
Flera församlingar varnade för hierarkier
och toppstyrning. 
En inte alltför kvalificerad gissning är att
den teologiska grunden och stadgarna för
Gemensam framtid kommer att vara levande
dokument under ett antal år framöver.
Församlingar och enskilda (nu med
egen motionsrätt) kommer att fortsätta
samtalet kring grundläggande frågor som
har med kyrkosyn att göra. Gemensam
framtid är i dag en ecklesiologiskt oklar
kyrka därför att det inte finns några tydliga
linjer mellan tro, bekännelse, dop och
medlemskap/tillhörighet. Församlingar
kommer att utveckla olika lokala skrivningar
och ordningar kring detta. Synen på
barnens formella status i den kristna församlingen
kommer att variera mellan församlingarna
i Gemensam framtid. Man kan
välja om man vill se detta som en brist eller
som en tillgång.
I relationen till övriga kyrkor och samfund
i Sverige och internationellt är det helt
klart en utmaning att grundläggande texter
och dokument snabbt kan förändras efter
diskussion och konferensbeslut. Gemensam
framtid behöver, i all synnerhet under
ett uppbyggnadsskede, försäkra sig om en
god och tillgänglig teologisk kompetens.

OLLE ALKHOLM

tf missionsföreståndare Svenska Missionskyrkan