Vi har en kyrka. Den sammanträder.
När beslut om ny kyrka var taget på lördagsförmiddagen 4 juni fortsatte överläggningarna omgående och drog över till tiden ända till 18 30 på kvällen. Den nya kyrkans belackare skulle möjligen hävda att detta var vad de väntat. Där satt de med sina överläggningar och kompromisser. Ledare och kyrkonamn hade de inte. Den nya kyrkans första votering med röst-räkning blev om arbetsnamnet skulle vara Gemensam framtid eller GF-kyrkan, en fråga som kan uppfattas som en redaktionell finess.
Fortsatt organisationstragglande, alltså, i stället för evangeliskt liv. Men så var det inte. Medlemsvalda delegater från tidigare tre kyrkor var samlade för att lära känna varandras tro, innersta önskningar och strävanden och för att fatta verkliga gemensamma beslut. De skulle uttrycka mångfald och värna det viktigaste i sina arv för att så gestalta det nya.

Denna nya kyrkas särskilda gåva är att utgöra en kristen trosgemenskap som både värnar om varje enskilds rätt till sin egen allvarliga tolkning av kristen tro och utgör en gemenskap där alla får leva med dessa sina olikheter i en och samma kyrka. Medlemmarna får och ska bryta sina åsikter och trosuttryck och så utveckla sig själva, kyrkan och den värld den är satt att leva i. Den som var baptist, metodist eller missionskyrklig före bildarmötet är det också efter. Särdragen kan i god mening förtydligas och göras angelägna när de får ny luft i ett vidare ansvarssammanhang av ömsesidig respekt.
Den kyrka som börjar med att sammanträda säger något grundläggade viktigt om demokrati, delaktighet och ansvar. Den som tillåts och vågar ta ansvar för sin egen tro och sitt kyrkosammanhang, tar också ansvar för sin nästa och för samhället. Hon får kraft att gå i Jesu fotspår och våga ett liv för andra.

Dagen före bildarmötet hade Dagens Nyheter kunnat berätta att en fjärdedel av svenskar under 30 år inte tycker att det är viktigt med demokrati. Sådana intervjudata ska inte övertolkas. Men de kan ses som ett oroande tecken på att den allt starkare svenska individualismen håller på att tappa sitt sociala fotfäste. Historiskt har folkrörelsesamfunden sin del av ansvaret för den respekt för individens frihet som funnits i Sverige. Men när den kristna tro de förkunnar varit angelägen och berörande har den varit en inbjudan till en frihet i Kristus som är ett liv för andra, också mycket konkret i kommunala nämnder och riksdagsutskott. En kyrka som sammanträder och gör något av vad den kommit fram till är en demokratigåva till sin samtid.
Att en ny kyrka kommer att brista och misslyckas i mycket vet vi. Både kyrkan och vi som vill höra hemma i den kommer att behöva leva i nåd och förlåtelse. Men tänk om en ny kyrka bara litet kunde bli en gemenskap som vinner trovärdighet i att människor där älskar varandra med alla sina olika övertygelser, upptäckt sin livsmening i att vara älskade av Gud och vunnit kraft att leva ett liv för andra. Då är det inte bara kyrkohistoria som nu har skapats.

ANDERS MELLBOURN¶