Den mänskliga tillvaron är beroende av grupper. Gruppen ger oss möjlighet att bli sedda, känna gemenskap och få plats att handla. Där människor är engagerade i grupper och organisationer — nästan oavsett vad de har för syfte — brukar både demokratin och ekonomin fungera bättre.
Också för utveckling av kyrkor och kristen tro ställs den lilla gruppen och dess gemenskap i centrum. Alpha-grupper har för många blivit den självklara formen att föra samtal om kristen tro. Nyplantering av församlingar, gärna små grupper till att börja med, framställs ofta som den bästa vägen till församlings- och kyrkotillväxt.
Betoningen av gruppens betydelse har ingen given ideologisk eller dogmatisk hemvist. På sent 60-tal fanns ”underground church” med radikala gruppförsamlingar som en del av vänsteruppsvinget. Jesus­rörelsen följde på 70-talet och i dag har vi boenden och församlingsembryon i kommuniteter för både lovsång och bön, flyktingstöd, klimatkamp och civil olydnad mot vapenindustri.

Att också den goda gruppen kan ha en mörk bak- eller insida vet vi alltför väl. Den inre sammanhållningen kan bli ett självändamål eller än värre urarta i likformighet och blind lydnad. Samtalet kan bli trångt och idéutvecklingen dra iväg mot konform extremism. Gemenskap kan bli lydnad. I värsta fall blir gruppen sekt.
För att gruppen ska ge levande gemenskap och inspiration till utveckling av idéer och ansvarstagande också utanför sig själv måste samhörigheten vara demokratisk och ge plats både för delaktighet och avskildhet. Både för individens och samhällets utveckling är det också viktigt att vi tillhör flera grupper och sammanhang samtidigt.
Sedan finns de rent onda grupperna som vi brutalt påminns om, senast inte minst i Malmö. Den organiserade brottsligheten och dess maffior, liksom terroristcellen, erbjuder sammanhang, en uppgift, spänning och illusionen av trygghet där unga människor saknar meningsfulla alternativ. Gangsterlivets celler blir ett ”anticivilsamhälle” som utgör laglöshetens och kriminalitetens förutsättningar. Maffiors kopplingar med snäv familjesammanhållning och ibland nationellt slutna kyrkor kan också stänga ute medlemmarna från andra gemenskaper.

Krisen i dagens Malmö hänger samman med det som på senare år också blivit den särskilda attraktionen med staden, internationaliseringen med stor invandring och närheten till Köpenhamn och den europeiska kontinenten. Men här finns också något problematiskt med det civila samhället. Klassegregationen är skarp. Sammanväxten i ett sekel mellan den politiska makten, arbetarrörelse och ekonomisk elit har utarmat det civila samhället och de fria gemenskaperna. Folkrörelsekyrkor och församlingar är historiskt svaga. Fotbollen står stark men inte mycket annat.
För Malmö finns ingen väg tillbaka i att sluta sig. Det nya, vitala kulturlivet ger möjligheter för ett levande samhälle. Men här behövs också fler sociala krafter och fria grupper. som samlar och engagerar människor. ¶

ANDERS MELLBOURN