Under vintern har Jerry gjort succé i ICA:s reklamfilmer; hans facebooksida gillas av en halv miljon användare. Jerry har downs syndrom, och är med i teatergruppen Glada Hudik som består av personer med funktionshinder. För ett par år sedan låg deras Hur många lingon finns det i världen etta på biotoppen. När TV4 gjorde en dokusåpa om funktionshindrade, I en annan del av Köping, hamnade tittarsiffrorna på över en miljon.

I Sverige älskar vi verkligen funktionshindrade, verkar det som. Det enda märkliga i sammanhanget är att parallellt med denna offentliga kärleksbombning så ökar antalet aborter av barn med kromosomavvikelser. Hur hänger det ihop?

Den som romantiserar funktionshinder som downs syndrom har aldrig varit nära familjer där detta finns. Det handlar inte bara om glada, gulliga barn, utan om slit, smärta och ett aktivt föräldraskap långt bortom myndighetsdagen. Naturligtvis finns också det andra: ljuset, glädjen, värmen. Men vi får inte blunda för kampen. 

Därför är det problematiskt att abort i så hög grad beskrivs som ”individens fria val”. Det är välmenande, men ett språk som sviker föräldrar till barn med funktionshinder. Föräldraskap handlar inte om individer, utan om gemenskaper. När man så kraftfullt betonar att beslutet är den enskilda kvinnans, så signalerar man också att det är hennes ansvar att klara av den situation som kommer uppstå.

Berättelsen från ett par som lät sin dotter födas trots vetskapen om att hon hade downs syndrom är talande. Sjukvården avrådde dem: ”Det kan drabba din mans karriär och orsaka skilsmässa.” (SvD, 16/3 2007) Tydligare kan den individuella utsattheten knappast beskrivas. Man anspelar på den mest grundläggande rädslan: att vara ensam med något som man inte klarar av. Det blir konsekvensen av en retorik som så starkt betonar individens val: om du väljer att föda detta barn är det bäst för dig att du pallar.

Juridiskt måste det naturligtvis vara den enskildes beslut, men abort handlar inte bara om juridik utan lika mycket om kultur. Jag misstänker att vi gjort abort till en fråga för individen för att undvika de obekväma frågor det ställer till oss som kultur: Är vi ett samhälle som har plats för den svage?

Aborter av barn med kromosomavvikelser är en kulturell angelägenhet också genom att de formar vårt samhälle. Till skillnad från sjukdomar som cancer och hjärtfel så existerar kromosomavvikelser inte oberoende av personen. Att utplåna funktionshindret är att utplåna människorna, en utveckling som Danmark tycks vara på väg mot.

Vad är kyrkans svar på detta? Jag tror inte det rätta budskapet till en kvinna som fruktar för sitt jobb, sin familj, eller sin mentala hälsa är: du får inte göra abort. Jag tror att den ände man ska börja i är: vi går med dig. Den person eller gemenskap som vill förhindra en abort måste vara beredd att själv visa gästfrihet mot det oönskade barnet. Att själv sörja för det, om så krävs.

Detta är kyrkans kallelse: att visa världen att det inte finns några oönskade barn. ¶