Religion spelar i dag en annan roll i den offentliga politiken i världen än för bara 20—30 år sedan. Hos många enskilda finns ett större andligt intresse. Många troende gläds och tar detta till intäkt för att den så kallade sekulariseringsteorin är fel, det vill säga att religionens betydelse avtar med modernisering och ekonomisk och social utveckling. Det kan vara att göra det för lätt för sig.

Att i grunden förneka den sekularisering som skett är inte rimligt. Genom den naturvetenskapliga kunskapsutvecklingen och samhällens demokratisering förlorar religionen sin auktoritet som världsförklarare och normgivare. När den modernaste naturvetenskapen blir allt osäkrare i sina teorier, innebär det inte att den natur­veten- ­­skapliga arbetsmetoden ifrågasätts. Att lägga in Gud som hypotes i naturvetenskapliga teoribyggen, innebär att i längden ytterligare förminska Gud, att låta Gud bli en restförklaring av med tiden allt mindre betydelse.

Det är också fortfarande så att given organiserad religion har svårt att hävda sig i individualistiska moderna väldfärdssamhällen. Det ser vi särskilt tydligt i Europa.

I USA som framstår som ett undantag sjunker också intresset för religiös tro i allmänhet. Men i den amerikanska mångfalden frodas samtidigt på olika sätt nya religiösa uttryck, också med politiska ambitioner som vi ser i pågående valrörelse.

Men sekulariseringsteorin har sina begränsningar. Den förklarar inte religionens roll vid snabba samhällsomvandlingar, eller efter starka perioder av sekularisering.

I vår tid pågår en snabb moderniseringsprocess i det vi tidigare kallat tredje världen. I den kraftiga sociala omställningen och osäkerheten, där givna strukturer av fattigdom och underkastelse välts över ända, växer engagemanget i religiösa rörelser i Latinamerika, Afrika och Asien. Där erbjuds både social trygghet, meningsskapande och fri personlig trosutveckling. Religionen kan också som i militant islam ge en ram för extrema politiska ambitioner.

I den ”färdiga” sekulariserade världen i norr återkommer samtidigt längtan efter mening och sammanhang när de materiella behoven i stort sett är tillfredsställda. Denna nya andliga öppenhet kan såväl inordnas i nygamla kollektiva religiösa strukturer som få helt individuella former. Om Gud är tillbaka i vår tid är det snarast den samlade effekten av dessa två olika samhällsprocesser, den snabba förändringen och den ”post-sekulära” erfarenheten.

Men detta är ett sociologiskt förklaringsresonemang, inget vittnesbörd om en återkommen personlig Gud.

Det kristna budskapet uttrycker sekularisering. Gud är ingen fjärran överhet som styr och ställer på jorden och som vi ska underkasta oss. Kristen tro finner inte livets mening och sammanhang i givna religiösa och politiska maktordningar. Det vi vet om Gud vet vi genom Jesus. 

Denna vecka rider han demonstrativt in i maktens centrum på en åsna, tjänar och äter med sina närmaste, förråds och förnekas av sina förtrogna, dör och uppstår. Gud är - för alltid - tillbaka.