Flyktingmottagning är den viktigaste samhällsfrågan för Gemensam framtid, sa Joakim Hagerius vid kyrkoledarkandidatsamtalet för en månad sedan. Både frågan om hur vi tar emot och tar hand om flyktingar. Han har rätt. De övriga kandidaterna höll med.
Svårigheterna att få asyl och utvisningarna av dem som nekas uppehållstillstånd engagerar kristna i annars mycket olika församlingar och samfund. Det sociala, diakonala ansvaret förenar alltmer kristenheten. Det är något att tacka Gud för och en viktig grund att bygga kyrka på.
En kärleksgåva och väckelsepredikan i detta uppdrag gavs oss på juldagen då den egensinnige finländske regissören Aki Kaurismäkis nya film Mannen från Le Havre hade svensk biopremiär. Kaurismäki som är ett av de stora namnen i samtida internationell film och oftast får lysande recensioner (så också denna gång) berättar på sitt sedvanligt tysta, kantiga, komiska och till synes konstlösa sätt om en skoputsare i den slitna franska hamnstaden som hjälper en centralafrikansk pojke att fly vidare till England.

Det är en film i tiden från en hamnstad där ”det finns fler födelseattester än fiskar i Medelhavet” och en bokstavligen ansiktslös myndighetsmakt jagar illegala flyktingar utan närmare förklaring. Men miljöerna är tidlöst sunkiga och kritiker har med visst fog efterlyst mer konkretion i samtidsskildringen av Europas skandalösa flyktingpolitik.
Det är inte heller den politiska film man först kan tro. Inga maktstrukturer i samhället blottläggs eller förändras. För det är
berättelsen alltför motsägelsefull, inkonsekvent och osannolik. I människoskildringen finns inte mycket av förklarande psykologiskt djup och trovärdighet.
Den verkliga styrkan i filmen är något annat. Bäst blir berättelsen som en kristen legend, en nästan naiv saga om den obegränsade, ovillkorliga, orimliga och oförklarliga kärleken och om de mirakler som sker då den får råda. Kaurismäki prövar vad som sker om den kärlek som inte söker sitt och inte är av denna världen plötsligt får gälla för några både vanliga och ljusskygga människor i dagens värld.
De evangeliska markeringarna är förvisso få. Kort skymtar två unga präster förbi i en tolkningstvist om ett par verser hos Markus och Lukas. Och plötsligt säger huvudpersonen att bara herdar och skoputsare kan förstå bergspredikan.

Det säger ju evangelietexterna och Jesus också. Budskapet är för enkelt och farligt att förstå för de skriftlärde och mäktige. Bara den som blir som ett barn kommer in i Guds rike. Människorna i hamnkvarteren är inte självklart goda även om de här gör ovanligt många goda gärningar. Och maktstrukturerna i Le Havre berörs inte — vare sig de politiska eller de personliga hur kärleksfulla de än är. Evangeliet är en anstöt just för att kärleksbudskapet är så orimligt.
Vi kristna vill gärna tro att Gud skapar nytt och förändring i människor och samhällen. Men Kaurismäki visar hur kärleken härutöver och i grunden är något helt annorlunda — ofattbar, besvärlig, outgrundlig och livsviktig.

ANDERS MELLBOURN¶