Det militära systemet är i kris. Hotbilder förändras men försöken att anpassa givna militära strukturer för att möta de nya hoten har inte varit framgångsrika. Allmänna opinionen, både i USA och Europa, börjat tröttna på svårförklarliga militära ingripanden med oklar utgång.

Det här sker samtidigt som våldsanvändningen ökar till följd av folkliga krav på frihet och demokrati i Mellanöstern och antalet väpnade konflikter i världen inte längre minskar på samma sätt som det annars gjort sedan det kalla krigets slut. Både Ryssland, Kina och mindre nya stormakter rustar upp. Det skramlas om krig kring Iran och dess kärnvapenplaner.

USA har sedan det kalla krigets slut huvudsakligen bemött nya hot som spridning av massförstörelsevapen och terrorism med traditionell krigföring som i Irak och Afghanistan. Makthavare har störtats men offren har varit många och kostnaderna höga. Några stabila nya förhållanden har inte skapats vilket just nu syns skrämmande tydligt i Libyen.

Den eggande principen om skyldighet att skydda, att världens länder genom FN samlas till gemensamma militära ingripanden för att förhindra brott mot mänskliga rättigheter och folkmord, som väckt stora förhoppningar har i praktiken blivit en besvikelse, både diplomatiskt och militärt.

Sverige är med betydande engagemang del av den internationella krishanteringsverksamheten. Utbildning och materialanskaffning i försvarsmakten är egentligen helt inriktade på internationell verksamhet. När USA och alla andra drar sig ur Afghanistan 2014 kommer också Sverige att göra det med samma blandade känslor av ofärdighet.

Oklarheten om den svenska försvarspolitiken blir allra tydligast kring försvarsindustrin som förlorat sitt berättigande som grundsten i alliansfriheten. I ett försök att bibehålla bidningen till svenska försvarsbehov ska tydligen försvarsmakten framöver tvingas på en ny generation av JAS, som behövs för att kunna exportera planet, inte annars. Avslöjandena om försvarsindustrisamarbete med Saudiarabien är å sin sida exempel på hur det kan gå när försvarsindustrin får en friare internationell roll med nya säkerhetspolitiska argument som, milt sagt, inte övertygar.

Mitt I detta missmod och denna trötthet över militära modeller och metoder som inte levererar, fortsätter ropen på internationellt engagemang och humanitära ingripanden ifrån världens konflikthärdar, just nu Syrien. När omvärlden står militärt maktlös blottläggs bristen på genomtänkta modeller för alternativ humanitär intervention av ett nytt slag med akut nödhjälp, förtroendeskapande åtgärder och medling.

Konfliktförebyggande och civil krishantering med icke-våldsmetoder som fredsrörelser och kyrkor talar om kan inte längre avvisas som idealistiskt flum. Sveriges kristna råds nu inledda arbete om en tyngdpunktsförskjutning i svensk försvarspolitik ligger rätt i tiden.

Utvecklingsarbete för fredsbyggande och krishantering grundat på ickevåld måste bli en större och naturlig del av försvarsbudgeten.