För ett år sen presenterades en studie som visade att småbarnsmammor, två år efter första barnets födelse, har dubbelt så hög sjukfrånvaro som barnens pappor. Ett extremt oroväckande resultat. Som tur är insåg även socialförsäkringsminister Ulf Kristerson (M) allvaret och tillsatte flera utredningar för att ta reda på orsakerna till ojämlikheten.

Förra veckan kom Försäkringskassans djupanalys på ämnet. Inte heller den är någon peppläsning.  Enligt Försäkringskassan ökar risken för sjukskrivning hos mammor drastiskt ett par år efter det andra barnets födelse. Och störst risk löper de mammor som har lika lön och kvalificeringsgrad på arbetsmarknaden som barnets pappa, men som tagit större ansvar för föräldraledighet och vård av barn vid sjukdom.

För de flesta av oss som befinner sig i den här fasen i livet är resultaten inte det minsta förvånande. Att ha en familj, med barn i förskole- och skolålder, är en stor och viktig uppgift, som tar mycket tid och energi. Kombinationen av att kvinnor tagit alltmer plats på arbetsmarknaden och att de fortsätter vara den med störst ansvar för barnens aktiviteter, kläder, gympapåsar, kalas eller läxor därhemma är i längden ohållbart och riskerar att bli väldigt kostsamt, både för individer och för samhället.

 En av mina viktigaste erfarenheter av att vara heltidsarbetande mamma med ett arbete som innebär stort ansvar, är att den jämställdhetssträvan som jag och min man själva gör, hur ambitiös den än är, sällan räcker. Det finns en norm och en omgivning som ställer högre krav på mig än på honom, både som förälder och i arbetslivet. Som kvinna är man i regel uppfostrad, av familjen och sin omgivning att vara inkännande, att tolka omgivningens reaktioner och försöka möta andras behov.  Att både vara en mamma med stenkoll på hemmet och familjens sociala liv och samtidigt leva upp till alla förväntningar i yrkesrollen är en omöjlighet.

 Det finns just nu en rad viktiga frågor att ta ställning till utifrån den här utvecklingen. Och svaret kan inte vara att gå tillbaka till hemmafrutiden. Arbetsmarknaden mår bättre av fler kvinnor som chefer och större jämställdhet inom alla yrkesgrupper, barnen mår bättre av att ha mycket och nära tillgång till båda sina föräldrar, och äktenskap mår bättre av att dela HELA livet.  Jag är glad att rapporten förra veckan har väckt ett samtal om jämställdhet och om kvinnors och mäns olika förutsättningar i hemmet och på arbetsmarknaden.  Det finns mycket vi kan göra bara genom att vara medvetna och prata om ansvarsfördelningen och de olika förutsättningarna. Var kan männen ta för sig mer? Var kan kvinnorna släppa?  Men de här studierna visar faktiskt att vi inte kan fixa det enbart själva. Av de par som medverkade i försäkringskassans studie hade kvinnorna tagit ut i genomsnitt 338 föräldradagar och männen 93 dagar. Det är ganska uppenbart att vi behöver hjälp av smarta politiska incitament och styrmedel.  Till valåret 2014 hoppas jag därför innerligt att jämställdheten får det strålkastarljus den förtjänar. ¶