Hopp och förfäran för vår planet

Inför FN:s klimatkonferens i Paris i december finns det större hopp än på länge att nå resultat. Även på andra sätt finns positiva tecken. Kina och USA uttalar sig för att kraftigt minska användningen av kol. Sol- och vindkraft växer snabbt. Alltfler företag arbetar alltmer seriöst med hållbarhet. Engagerade aktivister, uppfinnare, entreprenörer och koldioxidbantare i hela världen kan räknas i miljoner. Solcellerna på taken till Evangeliska kyrkans sjukhus i Kongo har sin motsvarighet i tusentals andra initiativ. Det finns mycket nytt hopp. Men det räcker nog ändå inte. För en verklig förståelse av situationen och ett kraftfullare och mer ingripande engagemang krävs bredare och djupare kunskap hos många fler.

Jag är ingen klimatexpert, men jag är läskunnig och yrkesmässigt van att analysera komplexa system, och nästan nördigt intresserad. Det beror nog på att jag också är morfar. Det ser inte ljust ut för barnbarnen.  

De senaste månaderna har rekordvärmen i Indien och Pakistan dödat tusentals människor.  I Kalifornien lider man av den värsta torkan på mer än tusen år. I Puerto Rico och Kuba och de brasilianska storstäderna São Paolo och Rio de Janeiro sinar både brunnar och kraftverksdammar. I Mellanöstern slås traditionella småjordbruk ut, inte bara av krig utan också för att de naturliga odlingsförutsättningarna rubbas. 

James Hansen, känd nestor bland klimatforskare, har upptäckt förändringar vid Antarktis som indikerar att havsnivåerna kan öka tio gånger snabbare än man tidigare trott, uppemot tre meter redan om 50 år. Forskarlaget skriver: ”Om inte växthusgaserna omedelbart minskar blir en flera meter hög havsnivåhöjning praktiskt taget oundviklig. Allvarlig social oro och förödande ekonomiska konsekvenser kan bli resultatet av en så stor höjning. Det är lätt att föreställa sig att konflikter som följer av framtvingad migration och ekonomisk kollaps kan göra planeten omöjlig att regera och hota grundvalarna för vår civilisation” . Forskarlaget ändrar inte sin tidigare uppfattning om vad ”worst case scenario” innebär men flyttar det närmare i tiden och menar att två graders höjning av temperaturen, som ska vara den ”säkra” nivån, kommer att bli en katastrof för havsnivån. 

Inte bara atmosfären blir varmare. Temperaturen i haven slog också rekord 2014, som kommer att slås i år igen. När vattnet dessutom försuras av ett ökat upptag av koldioxid påverkas havens ekosystem på ett sätt som om möjligt är än mer skrämmande än nivåhöjningarna. Tiden rinner ifrån oss.

Koldioxidmängden i atmosfären mäts i miljondelar, ppm. Ända sedan industrialismens början har mängden ökat. 2014 uppmättes för första gången 400 ppm. Det upprepades i februari i år, men har nog sjunkit under sommaren när alla träd på norra halvklotet varit gröna och sugit koldioxid ur luften. Tidigare har man sett 400 ppm som en övre gräns för att hindra systemen att löpa amok i en utveckling som inte är hejdbar. Nu finns det inte något utrymme för ytterligare utsläpp. De droppar som får bägaren att rinna över har redan fallit. Med varje korv vi grillar, varje stearinljus vi tänder och varje andetag vi tar fylls det överfulla kärlet på med ännu mer koldioxid som inte får plats. Eftersom vi nog vill fortsätta leva, grilla korv och trivas vid julljusen får vi hitta annat att dra ner på och kompensera för. Och det räcker inte med lite. 

Målet att hålla temperaturökningen under två grader blir allt svårare att nå. Om utsläppen fortsätter att ligga på dagens nivå kommer vi sannolikt att leva i en tvågraders-värld redan om två decennier, år 2036. Det menar Michael E. Mann, en av USA:s ledande klimatforskare. Han har gjort en sammanvägning av olika uppskattningar av klimatkänslighet för olika växthusgaser och utgått från dem som hittills stämt bäst med verkligheten. Hans slutsats är att koldioxidhalten inte får överstiga 405 ppm om det ska vara möjligt att hålla temperaturökningen under två grader. Problemet är att den nivån är uppnådd inom något år och att dagens stora utsläpp medför att koldioxidhalten kommer att fortsätta stiga. 

Vår egen Johan Rockström har för övrigt påpekat att målet kanske borde ha bestämts till 1,5 grader eftersom jordens temperatur kommer att öka automatiskt med en halv grad när Kina blir av med den kolrök som ligger som ett kylande täcke över landet. 

Det är en spridd föreställning att ny teknik kommer att ge oss möjlighet att leva våra liv som vanligt. Och visst hjälper solceller, LED-lampor och annat som redan ändrat vårt sätt att producera och använda energi. Elbilar som laddas med kraft från sol, vind och vatten är redan en möjlighet. Omvandling av skogars biomassa till fordonsbränsle är också redan verklighet och minskar utsläppen från fossil olja. Men det finns några hakar. Vi ska absolut fortsätta med energieffektivisering, men effekterna har en tendens att ätas upp av ny konsumtion. Om istället pengarna styrs till kultur, vård, utbildning eller skogsplantering ser det genast bättre ut. Haken med biobränslen är att all förbränning alstrar koldioxid, även om bränslet är förnyelsebart. Vi strävar naturligtvis efter en fossilfri kretsloppsekonomi där resurserna förnyas i samma takt som de förbrukas, men innan vi kommit dit, och det är en bit kvar, har man inget fribrev att slösa med bränslet även om man kör på etanol. 

Det tar säkert emot en aning, och teknikoptimisterna må ha en annan mening, men det kommer inte att gå utan förändringar i vår livsstil. Vi måste finna nya vägar att styra samhället, bort från den ständiga materiella tillväxt som också lett till att konsumism i praktiken blivit en destruktiv överideologi. Det finns även en uppfordrande moralisk dimension i detta. När påven Franciskus i sin encyklika om miljön med ledsnad konstaterar att ”jorden, vårt hem, mer och mer börjar se ut som en gigantisk sophög” så ger han samtidigt människan en central plats i naturens överflödande rikedom. Det är vårt ansvar att bruka utan att förbruka.

Om man frågar vilken enskild faktor som har störst förstörande effekt för klimatet så kan man svara avskogningen, kolförbränningen, det ständigt ökande flygandet eller något annat. Från ett annat perspektiv är det kanske vår syn på oss själva som är det största problemet. Både i ord och i (brist på) handling tycks många av oss fastna i att vi ser våra egna insatser som helt betydelselösa. Men den attityden står i vägen för nödvändiga förändringar. Vi bör förstå att det jobb som vi måste göra, måste vi göra tillsammans. Var och en av oss är förvisso bara en sjuochenhalvmiljarddel av mänskligheten, men vi är också de enda varelser på jorden som kan se skapelsen i hela dess skönhet, och när vi är många som delar förvaltarskapet så kan vi åstadkomma stordåd.