”Hopp” och ”förändring” var ledorden för Barack Obamas presidentkampanj 2008. För tre år sedan ledde de ända fram.
Om ett år är det dags för val igen. Hopp talar man inte längre om i USA. Enligt opinionsmätningar misstror nio av tio amerikaner regering och myndigheter, tre av fyra anser att utvecklingen i landet går åt fel håll. Arbetslösheten är över nio procent och budgetunderskott och statsskuld är rekordhöga. Det offentliga beslutsfattandet är lamslaget i en låsning mellan presidenten och kongressen. Klyftorna i sam­­hället har vidgats och tonläget i debatten är oförsonlig.
Även om Barack Obamas tal om hopp och förändring inte alltid var konkret, hade det en tydlig utgångspunkt. Han var missnöjd med hur politiken fungerade och hur bittra konflikter stod i vägen för en god samhällsutveckling. Hans politiska hopp var förändring till ett mer rationellt och samarbetspräglat beslutsklimat. Men det har blivit precis tvärtom.

Förklaringarna skiftar. Många betonar att det mesta inte är hans fel utan kan skyllas på omständigheterna. Ekonomin var i kris när han tillträdde. Presidentens nödvändiga stimulansprogram spädde på underskott och räddade banker men skapade inte nya jobb. Motståndarna har inte skytt några medel att ifrågasätta presidentens legitimitet och har hämningslöst kastat grus i regeringsmaskineriet.
Presidenten har fått ta över ansvaret för krig andra startat och han själv varit emot. Maktförskjutningen i världen från USA förklaras inte av Obamas tillkortakommanden.
Andra betonar att presidenten överskattade sin styrka när han tillträdde. Han försökte ta chansen att driva igenom ett vittomfattande reformprogram som var för stort och svåröverblickbart. Sjukvårdsreformen som skulle vara trumfkortet var inte tillräckligt genomarbetad och landade i en otillfredsställande kompromiss. Över huvud taget har Barack Obama som president visat en övertro på möjligheten att komma fram till rationella samförståndslösningar och släppt det politiska detaljansvaret till kongressen.

Det går också att hävda att Obama i själva verket fått igenom en hel del. Han håller faktiskt på att avveckla krigen han ärvt och har haft framgångar (om än folkrättsligt tvivelaktiga) i jakten på terrorister. Hans politiska motståndare och kongressen får faktiskt ännu sämre betyg än presidenten. I opinionsmätningar får hans idéer för tillväxt och inkomstutjämning starkare stöd än hans motståndares krav på sänkta skatter.
Verkligheten har varit svårare att hantera än vad man trodde den historiska kvällen för tre år sedan. Men för en politisk ledare är det ingen ursäkt. Det märkliga är att den Obama som så skickligt kunde möta och uttrycka stämningar och förändringslängtan som kandidat, haft så svårt att som president driva opinion och anknyta till vanliga människors och deras bekymmer. Hans tal har tappat i lyskraft och han är ibland märkligt frånvarande.
Vill han bli omvald, måste han hitta ett trovärdigare sätt att leda.

ANDERS MELLBOURN¶