Tre strömmar löper samman och bildar ett nytt samfund och alla har något att bidra med till det gemensamma identitetsbygget.

Det finns många att snegla på när GF tar ut kursen för framtiden. På kyrkokonferensen står namn, organisation och verksamhetsplan på föredragningslistan. Men den mest grundläggande frågan gäller identiteten, och den är det svårare att rösta om. Här sker samtalen bäst i pauserna, över en mugg kaffe eller en tallrik pastasallad.

Vad kännetecknar kyrkan Gemensam framtid? Är den ett uttryck för frikyrklig mainstream: modern, städad, bibelförankrad och lagom evangelikal? Eller är GF samfundet som lyckats ge den moderna, liberala teologin en församlingsförankrad form, med ledord som tolerans och inklusivitet? Eller är det en profetisk rörelse, som står upp för samhällets svaga i både ord och handling?

GF:s dilemma speglar — som Sändarens ledarsida tidigare varit inne på — den unika historiska situation som detta är. Vanligen skapas samfund genom att några likasinnade finner varandra i en lärofråga, och formar en gemensam identitet som så småningom mynnar ut i en organisation. Först vision, sedan organisation, med andra ord. För GF är det tvärtom: organisationen är på plats, identiteten oklar.

Vart ska man då vända sig i detta arbete? Det finns egentligen bara en riktning: bakåt. Identitet är nämligen inte något man skapar, utan något man får. Ingen människa sätter sig vid skrivbordet och drar upp riktlinjer för sin personlighet. Man får något givet, som man sedan har att bearbeta. Förankringen bakåt är också det enda sättet att skapa legitimitet och den breda igenkänning som gör identiteten till något mer än en skrivbordsprodukt.

Utmaningen i detta fall är att det inte finns ett entydigt arv, utan det är fråga om tre strömmar som löper samman. Men var och ett av bildarsamfunden har någon resurs som kan avhjälpa brister hos de övriga.

I baptismen finns den samhällskritiska udd som ibland saknats hos allt för respektabla missionare och metodister. En insikt om att Guds rike är annorlunda, och att församlingen därför måste vara ett kontrastsamhälle i relation till världen.

I Missionskyrkan finns arvet från pietismen, med insikten om att kyrkan förnyas underifrån; ett värdefullt bidrag till dess mer hierarkiska syskon. De första konventiklarna ville vara ett förnyelsens salt inom kyrkan, i en tid där den konventionella visdomen sa att kyrkans förnyelse började med kungliga påbud. 

Metodismen har den tydliga förståelse av sig själv som kyrka som ofta saknats i svensk väckelsekristendom. I Folkrörelse-Sverige uppstod ett föreningsväsende och en demokratidyrkan som ibland skymt det faktum att församlingen är Kristi kropp — och att ett styrelseuppdrag därför är ett andligt ämbete. Mot den byråkratiska förvaltningskultur som tenderat breda ut sig i Missionskyrkan och Baptistsamfundet kan metodisternas tydliga ecklesiologi, inklusive den episkopala struktur som bejakar ledarskapets andliga kvalitet, bli ett välkommet motgift.

Detta är en bild av hur det skulle kunna bli när tre blir ett. Kanske något att prata om?