”Protesterar mot Putin genom att inte titta på snöskateboardkvalet” skrev en vän skämtsamt på Facebook i torsdags.  Några av kommentarerna var ”Bra, ett tungt ställningstagande”, eller ” jag kollar utan ljud, men vill inte kallas hjälte” Det finns något så enormt kluvet och skavande med detta OS, att vi måste skämta för att stå ut.  För som vi längtat efter detta glamourösa, känslostarka avbrott från den grå vintervardagens vab-dagar och evighetslånga förkylningar. 

Men hur ska vi mitt i denna folkfest förhålla oss till priset för vår underhållning? Vi kan inte låtsas som om vi inte vet. Gästarbetare som utsatts för grov misshandel, diskriminering och uteblivna löner. Vladimir Putin och hans värdland har som i en maktdemonstration valt att placera OS i en badort i en politiskt mycket orolig region vilket lett till skenande kostnader både ur ekonomisk och miljömässig hänsyn.  Störst protester har genererats av Rysslands antigaylagar som förmått både idrottare, Google, svenska partiledare och lokala Equmeniaförsamlingar i Sverige att manifestera med regnbågsfärger. En motreaktion som är både viktig och lätt att förstå. Vi vill ta del av festen, men vi vill inte vara totalt manipulerade av den ryska propagandamaskinen.  På något sätt måste vi få säga nej.

Många röster har nu börjat höjas för att IOK borde ställa motkrav på värdländerna, på att de kan säkerställa mänskliga rättigheter, miljöhänsyn eller en rimlig budget. Men precis som när Kina fick sommarspelen duckar kommittén, vägrar diskutera hur man resonerat kring placeringen av spelen och mantrar ihåligt och mekaniskt att politik och idrott inte hör ihop. Det finns något naivt och föråldrat över idrottens reaktioner när det gäller dess ansvar. Man möts av en yrvaken harang om att tävlandets förbrödring och idrottens högre ideal. 

Reaktionen påminner om hur företag resonerade för sådär 20 år sen, innan man på allvar började prata om Corporate Social Responsibility och uppförandekoder.  Då hänvisades till att företag inte kunde blanda sig i politik, att fokus var verksamhet och vinst, och att det här med att ta ansvar för mänskliga rättigheter eller miljö låg utanför företagens möjligheter. Den utvecklingen som vi sett sedan dess är också möjlig inom idrotten.

Vägen till förändring går via samma tumregel som alltid — follow the money. Det är vi som är idrottskonsumenter som betalar för festen. Vi köper dyra abonnemang och dyra biljetter, och vi blir kunder hos huvudsponsorerna. När vi börjar protestera på allvar så är det ett första steg. Vi tvingar journalisterna att ta upp frågor om kränkningar av mänskliga rättigheter, vi sätter press på idrottarna och idrottspamparna att svara på obekväma frågor.

För en sak har de rätt i, pamparna, idrott är något fint, att det finns ideal inom idrotten som vi ska värna och som kan bidra till förändring.  Men idrotten är inte skild från samhället. Är inte skild från världen. Idrott och politik hör ihop. Om vi börjar med att erkänna det har idrottsrörelsen unika möjligheter att påverka världen till det bättre. ¶