Två skapelseberättelser inleder vår bibel. Den första beskriver en mänsklighet, där man och kvinna har lika värde: ”Till Guds avbild skapade han henne. Som man och kvinna skapade han dem.” Den andra skapelseberättelsen beskriver hur mannen skapades först och därefter kvinnan som mannens avbild. Tyvärr har både judisk och kristen traditionen i alltför stor grad valt att luta sig mot den senare.     

Liknande exempel kan hämtas från Nya Testamentets brevtexter, där Paulus skriver att vi alla är ett i Kristus och därför jämlika oavsett om vi är ”jude eller grek, slav eller fri, man eller kvinna”. Men i ett annat brev anpassar sig Paulus (taktiskt eller fegt?) till romersk sed när han förbjuder kvinnor att tala offentligt. ”De har inte lov att tala, utan skall underordna sig.” Tyvärr har den kristna kyrkan under hela sin historia ständigt hänvisat till den senare föreskriften.

Den äldre frikyrkorörelsen brukar vara mallig över bejakandet av kvinnliga medarbetare då dessa kunnat verka som evangelister, diakoner och, sedan 1950-talet, även som pastorer. Men hur står det numera till med jämställdheten inom vår ungdomsorganisation och kyrka? Kommande riksstämma och kyrkokonferens inger bekymmer.

Att ledarskap växlar är naturligt. Två kompetenta kvinnor som varit ordföranden kommer enligt valberedningens förslag att ersättas av två män; Tomas Bjöersdorff respektive Joakim Lundqvist. De är säkert väl rustade för uppgiften, men problemet är att de kommer att företräda styrelser som är ojämlika. Kyrkostyrelsen kommer, om förslagen går igenom, att bestå av nio män men endast sex kvinnor och Equmenias styrelse av fem män och fyra kvinnor. Vore det inte mer rimligt med en majoritet av kvinnor i en styrelse vars ordförande är man och vice versa?

Det känns märkligt att vi som kyrka talar om människors lika värde och vikten av mångfald, samtidigt som två av våra tre kyrkoledare är män, två ordföranden är män samt majoriteten i respektive styrelse utgörs av män. Vad sänder det för signaler? Vilka förebilder finns det för unga kvinnor som överväger att tjäna samfundet i framtiden? Intressant är att förslaget om ny kyrkostyrelse föreslås av en valberedning som till nästan 80 procent själv utgörs av kvinnor. Det finns många aspekter att ta hänsyn till som valberedning, men har man inte missat helhetsgreppet?

Förvånansvärt är också att kvinnoorganisationen Kristen och kvinna inte skapat opinion i frågan. Inom ett annat samfund, den katolska kyrkan, pågår en debatt om den nye påvens oförmåga att lyfta fram mäns och kvinnors lika värde, trots Franciskus alla reformsträvanden. Detta skildras i en läsvärd artikel i senaste numret av den katolska tidskriften Signum (nr 3), men motsvarande debatt saknas i våra sammanhang.

Kanske tror vi, både kvinnor och män, att arbetet med jämställdhet i vår egen kyrkliga miljö är avslutat. Det är i så fall en illusion, vilket blir tydligt i valberedningarnas förslag, Symbolvärdet av ett jämställt ledarskap är skyhögt om vi vill vara en trovärdig kyrka i dag. ¶