Vid Linköpings universitet finns ett litet avskilt rum, Andrum, som ter sig passande för bön oavsett religiös tillhörighet. Den uppfattningen verkar inte delas av ledningen för universitetet, eftersom hemsidan beskriver Andrum som ett rum att samla tankarna som motvikt till dagens stressade samhälle. Inte en enda gång nämns att rummet skulle kunna användas till religionsutövning eller att studenternas andliga behov är viktiga att tillgodose.

Den franske filosofen Michel Foucault menade att inte bara språket utan också inredning och arkitektur förmedlar den styrande maktens värderingar. Det skulle i så fall stämma med Andrum som är utformat som ett modernt kontor med stilrena möbler och kala väggar, men utan all form av religiös symbolik. En konstnär har dessutom fått i uppdrag att på väggen utanför Andrum utforma ord som verkar höra ihop med rummets syfte. Med stora bokstäver står ord som välbefinnande, harmoni och glädje. Religiösa ord som försoning, tacksamhet eller frid lyser helt med sin frånvaro.

Det sekulära svenska samhället har uppenbarligen svårt att hantera religion och löser detta alltför ofta genom att osynliggöra. Det är en plågsam upplevelse att inte känna sig respekterad och det drabbar gång på gång troende människor på våra arbetsplatser, i våra skolor och i massmedia. I detta nedtystade religiösa landskap är Equmeniakyrkan kallad att göra motstånd, men hur?

Vi lever numera i ett pluralistiskt samhälle, och frikyrkorna kan vara stolta att vara de första som banade väg för mångfald och demokrati i Sverige. Problemet är väl att identiteten byggt på ett motstånd mot statskyrkan och enhetskulturen, och att den tiden sedan länge är förbi. Nu har vi fått det samhälle som vi eftersträvade, men frikyrkorna har förvånansvärt svårt att bejaka detta och acceptera förutsättningarna. Vad vill vi? Vad är vi för, och inte emot? Hur skall vi synas i ett samhälle som präglas av mångfald? 

Om det svenska samhället verkligen är sant demokratiskt har religionen också en given plats. Frågan är bara om kyrkorna vågar fylla den och låta sina röster bli hörda? Som religiös minoritetsgrupp har vi mycket att lära av kvinno- och hbtq-rörelsen, som vågat ifrågasätta den upphöjda makten i samhället, en makt som med självklarhet haft en manlig heterosexuell utgångspunkt för alla resonemang. Queer är det engelska ordet för udda eller konstig och queerteorin växte fram när homosexuella tröttnade på att ständigt behöva försvara sina identiteter. I stället började man ifrågasätta det som betraktades som anses normalt, och det visade sig vara en framgångsrik taktik. Likaså kan en kontroversiell filosof som Foucault vara till välsignelse med teorier som ifrågasätter makten. Det postmoderna samhället behöver inte vara ett hot, utan en möjlighet när Equmeniakyrkan bygger sin identitet. Kaos bor granne med Gud.

Så visst går det att göra motstånd mot osynliggörandet. De ansvariga för hemsidan till Andrum vid Linköpings universitet har numera lovat att ändra texten.