Att regeringsalliansen inte mått bra i sommar är uppenbart. Moderaterna överskuggar de tre småsyskonen som utan bestående framgång försöker bli synliga med olika utspel.

När riksmötet nu är öppnat och den politiska säsongen inleds på allvar, sluts kanske leden. Regeringspartierna har gjort sina soloturer inför och under budgetförhandlandet och snart torde vi vara åter i den vanliga blockpolitiken. I ekonomiskt svåra tider brukar blockpolitiken skärpas. Vänster-höger-motsättningen gäller i grunden ekonomi, sysselsättning och fördelningspolitik. Det är inte bara av ondo, anser många bedömare. Rasism och främlingsfientlighet brukar komma i bakgrunden som politisk tvistefråga när ekonomi står i centrum. Ett aktuellt exempel är valet i Nederländerna förra veckan. Främlingsfientlighet och islamkritik präglade inte valrörelsen detta eurokrisens år.

Men det är ändå något alldeles särskilt med den svenska blockpolitiken. Visst säg­er många att de vill bryta den och  i stället se blocköverskridande uppgörelser. Men då menar de att socialdemokraterna bör göra upp med ett eller två av de mindre allians­partierna. Uppgörelser som bara skulle omfatta de två stora partierna eller kanske till och med ett koalitionssamarbete socialdemokrater och moderater (som efter valet nu är aktuellt  i Nederländerna) är något i Sverige fullständigt otänkbart.

En stor koalition borde annars ligga nära. Statsminister Reinfeldts tal i Almedalen i somras hade ett upplägg och en inriktning som om talskrivaren kommit från SAP-högkvarteret på Sveavägen. Han talade om sina möten med arbetare under sina resor i Sverige och betonade hur lågavlönade kvinnor (oftast) med obekväma arbetstider i handel och social omsorg bär det moderna Sverige. Han undvek i och för sig begreppet klass men det låg i luften. Den enda kritiken mot annat parti i talet var riktad mot folkpartiet och språkkraven för invandrare.

Och sedan finansminister Anders Borg börjat ge med sig och öppnat för nysatsningar och investeringar har socialdemokraterna bara kunnat instämma i förslagen om mer pengar till järnvägar och forskning. Fortsatt utveckling av Jas är bara de två stora partierna överens om, medan småpartier i bägge blocken har berättigade invändningar. Om energipolitiken skulle moderater och socialdemokrater lätt kom­ma överens om småpartierna inte band dem. 

Eftersom socialdemokraterna nu har valt en ledning som verkar mer inriktad på resultat än retorik, torde också den fortsatta blockmotsättningen mellan de två stora partierna bli besynnerlig för väljarna. Fredrik Reinfeldt uppskattas för sitt praktiskt lågmälda tonläge. Stefan Löfven gillas likaså för att han skyr de höga polemiska tongångarna.

Två sådana huvudmotståndare förlorar båda på att tvingas börja gräla för att upprätthålla blockpolitikens förväntningar. Visst borde det klia i fingrarna att i stället helt bryta blockmönstren och slippa beroendet av besvärliga småpartier.

Men vi lever i Sverige och det kommer inte att ske.¶